Gyllene aftonen

Del 1

Dagen var här, dagen för den Gyllene Aftonen! I Högsätra slott har det varit full aktivitet sedan tidig morgon. Tjänare har forsat fram genom korridoren för att göra klart det sista.
Hertiginnan Amphelisia Rosenspira tillsammans med fröken Blanche Drakheirta och hennes högvälborenhet Aquilia Gyllenhöök går sida vid sida mot balsalen. Hertiginnan vill visa sina nära vänner något innan alla andra får se det. 

När de kliver in i balsalen glänser rummet i vintersolens morgonstrålar. De gyllene sammetsgardinerna förhöjs av små röda detaljer med rosor och rankor och golvets marmor gnistrar. Ljudet av musik hörs, en vacker ton fylld av samma rosenlycka som strålar från hertiginnan. I mitten av balsalens golv är ett stort magiskt mönster uppritat och fyra magiker, från luft-, eter-, eld- och ljustornet, verkar diskutera och prata sinsemellan. Den unga hertiginnan snurrar runt på golvet medan det gyllene tyget dansar om henne. Hon är klädd “enklare” nu på morgonen, men fortfarande i guld från topp till tå. 

-“Jag beställde den, det är en illusion! När vi dansar över mönstret kommer det att regna magiskt guld omkring oss!” säger hertiginnan, som om det var det självklaraste i världen. Hon tar sina väninnor under armen och de lämnar balsalen bakom sig.

När de tre kvinnorna passerar tjänstefolket går det att höra viskningar om hertiginnans magiska artefakt, hur hon förvandlat hela rummet till en magisk illusion och att det egentligen hade varit billigare att helt enkelt kasta guldklimpar direkt på gästerna, men hertiginnan är väldigt upprymd över sin magiska balsal. 

Under dagen kommer en strid ström av vagnar till Högsätra slott. En del av gästerna får rum på slottet, som familjen Drakhierta, Rosengaard, Af Näckros och Rosentrift. Andra har vänner vid slottets tempel och får ta del av dess gästfrihet. Ytterligare somliga har tillgång till hans överhet Gilbert II Gyllenhööks delar i slottet, såsom Caradawe och Duva. Några väljer att ta in på ett av de fina värdshusen i centrala huvudstaden, eller bor helt enkelt så pass nära att ett boende inte är nödvändigt.  

Snart är slottet fyllt av medlemmar från Dynastarias övre skikt och ryktet att hertiginnans Inbjudningslista varit lång är bekräftat. 

Under eftermiddagen dukas bankettsalen upp, med sina vackra gyllene ljusstakar, och sidendukar i pärlemorvitt. Tallrikar, glas och bestick är alla av guld och gnistrar som solstrålar i ljuset. Det är bländande extravagant.

En utomstående tjänare för ett av de följen som kommit till slottet lyckas smita in i bankettsalen under iordningsställandet och skriver av bordsplaceringen och nu sprider den sig som en löpeld bland de inbjudna. Fortfarande finns det tid kvar att ta kontakt med hovmästarinnans medhjälpare, Fröken Lucille Häger för att försöka påverka sin plats vid borden. Men för stunden är det väldigt likt den bordsplacering som fröken Snöskata skrivit om i sitt skvallerbrev “Hänt och hört vid hovet”. 

En del använder sig av sitt tjänstefolk eller sina kammarherrar, -fruar eller -fröknar för att så diskret som möjligt ta kontakt med fröken Lucille. Någon som inte är lika diskret är Charles Mounier de Collioures, vars tjänstefolk öppet ger fröken en vacker gyllenmarkisk tiara med önskemål att få plats bredvid änkebaronessan Yolanda Svanetorn. Även Isolde Silverhjerta,

hertiginna av Stormstens kammarfru kan ses förhandla med fröken Lucille och de som hör dem samtala kan vittna om att hertiginnan Silverhjerta försöker få riddar Janos Falkenstråle av Sol och Måne flyttad så långt ifrån hennes högvälborenhet Elizabeth Rosengaard som möjligt. De nyfikna öronen och ögonen av hovet väntar nu med spänning på om fler ska försöka göra ändringar i bordsplaceringen. 

Del 2

Fröken Lucille blir, liksom hennes höghet Rosenspira och hennes högvälborenhet Aquilia Gyllenhöök, snabbt väldigt upptagen med de många personer som vill utöva sitt inflytande över kvällens festligheter.

Medan hovet samlas i bankettsalens förmak, låter friherre Emyr Caelith stillsamt söka upp fröken Lucille Häger. Han närmar sig utan följe, klädd i lila sammet med diskreta gulddetaljer, och bär själv en mindre kista av mörkt polerat trä, infattad med tunna ornament i guld och Caeliths stiliserade C på locket. De pratar tyst mellan varandra och kistan byter händer. Friherre Emyr Caelith ansikte tyder på att han är nöjd över slutresultatet. 

Vad friherren eventuellt hade för önskemål får ingen reda på, men det samtliga besökare däremot kan överhöra är fader Ororions samtal med fröken Häger och även om hans utläggning är något svår att förstå för dem som inte är insatta i den sovande Gudomens vägar får hans ord stor effekt. Han pratar om energiströmmar och tecken från Gudomarna och kort efter samtalet skyndar fröken Häger iväg för att prata med hertiginnan Amphelisia Rosenspira. Därefter blir det fart på tjänstefolket som strömmar till bankettsalen och det går att höra ett högljutt skrapande och dunsar från bord, stolar och annan inredning som flyttas om i rummet men dörrarna förblir stängda. Kan det vara så att tjänstefolket möblerar om hela bankettsalen? När ljuden tystnar kan de som har skarpa ögon beskåda hur fröken Rubi Rosentrift och fröken Chiara Falkenstråle diskret smiter ut från bankettsalen genom en av tjänste ingångarna. Exakt vad de haft för sig är det ingen som vet, men med de två är upptåg sällan långt borta. 

Strax innan bankettsalarna ska öppnas hörs ljud av en vagn som ankommer till Högsätra slott. Nyfiket rör sig folket till fönster eller ner till entrén för att se vem det är. En elegant, röd vagn med intrikata detaljer, uppenbarligen skapad av vagnsmarkiska mästare körs fram till porten av fyra stycken kraftfulla, svarta hästar. Den eskorteras av ett antal runmarkiska vakter. En av vakterna leder en vacker snövit häst med svarta strumpor och man. Ur vagnen kliver herse Maree Mylius i en röd klänning med snirkliga guldbroderier, smakfulla smycken och pälsar från Runmark. En rödhårig man i vackra kläder av runmarkiskt snitt kliver fram för att hjälpa henne ner. Det viskas bland de som tittar på att det måste vara Ansgar Haftornsson av ätten Hallsvik, fogden Lars Haftornssons yngre bror. Kort efter det kommer en kraftfull rödskimrande häst med fogden själv. Det är tydligt att den praktfulla hästen är av runmarkskt blod och antagligen från Lars egen uppfödning. Lars kliver av sin häst och möter fröken Lucille som står för att ta emot de nyanlända, då Hallsviks ätt är nya till hovet. De verkar tala lågt och fröken Lucille lyser upp och nickar. Ryktet sprids snabbt bland tjänstefolket att den vita hästen, som heter Hvitregn, är en gåva till hertiginnan Amphelisia. 

Efter Hallsviks storslagna entré öppnas portarna till bankettsalen och gästerna droppar in. Små klungor bildas med folk som hälsar på varandra medan man inväntar att hertiginnan Amphelisa och hans överhet Gilbert II Gyllenhöök ska kliva in och välkomna alla till bords.

Det står tydligt för samtliga att ja, tjänarna har roterat hela bankettsalens placering, åtminstone gentemot den utläckta bordsplaneringen. Men trots att borde nu är svängda i en annan riktning är allting perfekt ordnat, in i minsta guldskimrande detalj. 

En del nyfikna öron dröjer sig kvar utanför innan de går in och överhör hur hans överhet Gilbert II Gyllenhöök och kronprins Francois av Gyllenmark pratar mellan varandra:

-”Gilbert, har du ordnat så allt är klart med mitt greveskap?

-”Det är inte så lätt att bara skaka fram ett greveskap från ingenstans. Alla jag har är ju egentligen upptagna… eller mina!” 

-”Fast det här har du lovat mig! Du får ordna det för jag tänker utföra det jag sa!” säger kronprinsen innerligt.  

Gilbert skrattar lite nervöst och drar handen genom håret. 

-”Är du säker på det här, det kommer bli väldigt… stökigt.” 

Francois avslutar med stark inlevelse, 
-"Ja, för det är min tur att få leva mitt liv.” 

Efter det kliver Francois in i bankettsalen och blir genast uppsökt av fröken Amalia D’Or. 

Bankettsalens nyfikna ögon kan se hur Francois kysser hennes handrygg och lovar sin andra dans till sin kära kusin. Men det är inte bara fröken Amalia som söker danspartner för kvällen, fröken Ophelia de Massionor får sällskap till sin bordsplacering av riddare Wollmar Orre. Riddarens ögon tindrar av förtjusning när han lovar fröken Ophelia sin första dans och delger en historia om kriget. 

Surret i bankettsalen avbryts när hennes högvälborenhet Aquilia Gyllenhöök påkallar folkets uppmärksamhet för att presentera kvällens värdinna, hertiginnan Amphelisia Rosenspira med hennes närmaste gäster, hans överhet Gilbert II Gyllenhöök, riddaren Moritz Drakhierta och fröken Blanche Drakhierta. 

Medan alla gäster sätter sig till bords klingar hertiginnan i glaset och hennes blick glider över salen. Den hejdas vid hertig Bartolomeus Gyllenkalk och hans bordssällskap och hertiginnan ser ut att haja till och en liten rynka uppträder mellan hennes ögonbryn innan hon snabbt samlar sig och vänder sig för att nicka mot gästerna vid honnörsbordet. Men även här verkar något förbrylla henne för det ser ut som om hon räknar antalet stolar innan hon hastigt ler sitt vanliga strålande leende och välkomnande höjer sina händer. 

-”Mina kära vänner, ärade medlemmar av hovet,

I denna storslagna sal, under det glittrande ljuset av guld och värme, samlas vi för att fira den gyllene aftonen. En kväll som inte bara markerar slutet på ett år, utan även början på ett nytt, fyllt av hopp och möjligheter för vårt älskade Dynastaria. 
Som hertiginna av detta rike, står jag här med ett hjärta fyllt av lojalitet och pliktkänsla gentemot vår ädla krona. Låt oss tillsammans blicka framåt mot en framtid som är ljus och full av framgång! Må Dynastaria blomstra i fred och välstånd, och må vi alla förenas i vår strävan att tjäna det som är rätt och sant!
I kväll, när vi njuter av festens glädje och gemenskap, låt oss också minnas att vi är en del av något större. Vi är väktare av traditioner och förkämpar för utveckling och framgång.
Med stor ära vill jag bjuda in vår vördade ärkekardinal Bernard Rosetrift och våra gäster av prästerskapet att leda oss i en bön.
Må deras ord vägleda oss och ge oss styrka att möta det kommande året med mod och beslutsamhet.
Låt oss fira, låt oss hoppas och låt oss tillsammans skapa en framtid värdig vårt stolta Dynastaria.”

Hon avslutar med att välkomna ärkekardinal Bernhard Rosentrift, kardinal Vega Gyllenhöök, fader Ingemar, moder Rivernia och fader Ororion som skall hålla i kvällens bön. 

Kardinal Bernhard kliver fram. Han höjer den stora gyllene nyckeln han har hängande om halsen. 

-”Serratura är sanningen, den enda sanningen. Likt en fyr måste vi låta sanningens ljus lysa i våra hjärtan. Den fallna gudomen söker alltid lura och förleda och i dess spår följer fördärvet. Vi ber för de tappra själar som i höstas förlorades i kampen mot ondskan, likväl för de som kämpade och levde. Liksom våra Gudomar bär sina ärr gör även våra ädelmodiga krigare det. Det är hedersbetygelser, det är medaljer, för inget kan vara högre än att följa Gudomarnas kall till strid! Alla har sin strid att utkämpa och inte alla krig är på slagfältet. Därför är det viktigt att vi alltid är ständigt vaksamma, ständigt håller sanningens ljus i våra hjärtan och ständigt ser till våra Gudomars mod och låta det fylla våra själar med styrka!” 

Han vinkar åt sig kardinal Vega som tillsammans med fader Ingemar lyfter fram en skål med glödande kol. Det ryker en aning, men moder Rivernia blåser på kolen så små eldsflammor slår upp. Fader Ororion stiger fram och låter ett pulver regna ner över fatet. En doft av rökelse stiger över salen. 

Kardinal Bernhard för nyckeln i en cirkelrörelse över skålen och sedan som om han låser upp ett osynligt lås. Därefter lägger han den på bordet. 

Kardinal Vega kliver fram med en liten flaska och samtidigt som Bernhard mässar stänker hon vatten ner i kolen som fräser och ryker men snart flammar glöden upp på nytt, nu med svaga skiftningar i grönt och blått. 

-”Claudigo fyll oss med renhet, låt rättvisan styra oss på rätt väg,”

Bernhard går fram till hertiginnan och hon räcker honom sin bägare, han häller lite över sina fingrar och räcker sedan bägaren till fader Ororion som torkar av kanten och ger tillbaka det till hertiginnan. Med fingrarna stänker kardinal Bernhard röda droppar över offerskålen. 

-”Acephalum fyll oss med mod att ta oss an det okända,”

Moder Rivernia kliver nu fram, hennes ton höjs,

-”Ridens, fyll oss med styrka att ständigt föra kampen vidare,” men hon verkar inte utföra något offer. 

Fader Ingemar kliver fram. Han håller handen över skålen och låter en näve säd regna ner över glöden och säger med sin trygga röst. 

-”Ambusti, håll våra murar säkra och våra förråd fulla så vi kan uthärda prövningarna vi ställs inför!”

Så är det fader Ororions tur. Han går långsamt fram, håller en brunspräcklig fjäder över skålen och låter den falla. Lukten av bränt hår blandas med doften av bröd och rökelse. 

 -”Dormiens, ge oss återhämtning när vi måste vila och skänk oss visdom om framtidens möjligheter”

Slutligen kliver kardinal Bernhard åter fram, med en dramatisk gest håller han upp sin hand. I den andra har han en vass kniv vars egg glimmar i glödens sken. Med exakta rörelser skär han ett snitt över sidan på handen och blod väller fram ur den ärriga huden. Det fräser återigen till när dropparna rinner ner i skålen. Hans röst dundrar ut över salen när han ropar,

-”Ex Cortis, ge oss förmågan att se klart utan att låta våra tankar grumlas så vi kan låsa upp sanningens ljus i våra hjärtan!” 

Samtliga prästers röster höjs i eko, 

-”Lås upp sanningens ljus i våra hjärtan!” 

Kardinal Bernhard bugar inför högmonarken och hertiginnan Amphelisia. Sedan säger han, 

-”Vi kommer låta offerskålen stå utanför denna sal. Ni kan lämna era offergåvor i eller vid den så att Gudomarna må höra era böner för det nya året. Må Gudomarna välsigna denna fest och det kommande året!” 

Kardinal Vega och fader Ingemar lyfter bort skålen och moder Rivernia kommer fram. Hon säger: 

-”Vi välkomnar nu gevinna Zephyrine de Partenay av Drakenfall att läsa en dikt som författats till Ridens ära. 

Grevinnan reciterar med klar röst:

-”Ensam i lundens grönska poeten går

Längtar att höra hornet skalla

Fåglars läten är allt han får

För i fredens timma äran falla

I voljären Hägern högljutt skränar

Medan Höken efter Orren trånar

Falken troget kronan tjänar

Staren högljutt Duvan hånar

I poetens öron sången skära

Förtvivlad blick mot himlen vänder

Vilken fågel skall äran bära?

Finns det någon i dessa länder?

Ett svar i starka vingars sus

I voljären sången tystnar

Förkämpen bringar Ridens ljus

Till Drakens kall alla lyssnar.”

När Zephyrines röst dör ut faller salen för någon sekund i gravlik tystnad, som bryts av en högljudd smäll när änkehertig William Duva slår näven i bordet så porslinet skramlar. Hertig Humphrey Duva ställer sig upp så hastigt att stolen skrapande puttas bakåt. Den unge hertigen spänner ögonen i hertiginnan Amphelisa och säger med illa tillbakahållen vrede,
-”Tänker ni tillåta denna skymf mot oss, mot Spirmark, mot högmonarkin?!”

Amphelisia rätar på huvudet, en elegant stolthet strålar från henne och hon ler milt,
-”Allt jag hörde, hertig Duva, var en dikt i Ridens ära. Hur ni väljer att tolka den ligger på er som person. Jag hoppas att Ridens är nöjd med offret.” Sedan nickar hon värdigt mot moder Rivernia, den Skrattande Gudomens prästinna. 

Rivernia kan inte dölja det nöjda leendet som vilar på hennes läppar och den glimt i ögat som avslöjade att det  inte bara var Ridens utan även hon själv som var mycket nöjd med grevinna Zephyrine de Partenay av Drakenfalls dikt.

-“Ridens är mycket nöjd med offret som givits till hens ära, om något skulle offret kunna bli ännu mer betydelsefullt om hertig Duva skrev ner sina känslor i en dikt och framförde den under kvällen. För mig är det uppenbart att dikten skall ses som en upplysning i vad som pågår. Öppna upp för vägledningen i dikten och hör med hjärtat istället för med sinnet, Ridens passion kommer ge er vägledning ” säger hon med klar stämma innan hon höjer sitt stop mot Zephyrine och avslutar med en kort nick mot Duva.

Hertig Duva höjer hakan och ler charmigt, hans blick drar sig till Fröken Blanche som besvarar blicken med ett ljuvt leende, och så säger han, 

-“Ni ärar mig Moder, jag är ju lite av en poet själv, så det går självklart att ordna, jag ska ta till pennan och framföra den senare under kvällen.”

Om det är för att lugna stämningen eller för att försöka styra tillbaka kvällen till rätt vagnsspår, klingar greve Maximilian Drakhierta i sitt glas. Han höjer glaset mot högmonarken och säger,
-”Vi står inför svåra tider, kriget tar nya former och vi måste stå tillsammans. Såsom Drakhierta står, måste riket stå. Starkt och ärofyllt! Jag vill tacka hennes höghet Amphelisia Rosenspira för den här kvällen och för hennes stora förståelse inför dessa frågor. Min skål är därför för riket, för vår högmonark och för hennes högets ära.” När applåder mynnat ut och sorlet övergår i trevligare umgängestoner börjar maten serveras. Guldtallrikar flödar in dignande av läckerheter från Dynastarias alla hörn samt delikatesser från fjärran Tusen öarna och kanske till och med ännu längre bort. Det finns något för även den mest kräsna av gommar. Så bryts sorlet åter av ljudet av klangen från någon som vill påkalla uppmärksamhet och general Martius Drakhierta, baron av Grimfeld reser sig upp.

-”Jag vill höja min bägare i en skål för att berömma det samarbete som växt fram mellan Eldaria alliansen och Dynastaria. Tillsammans vann vi kriget mot de odöda och de demonmagiska kreaturen som kom med dem. Skål för alliansen!” 

General Martius tal möts av applåder även om kanske en och annan uttrycker lågmäld förvåning över generalens storsinthet mot de alver som tidigare varit hans fiender. Amiral Häger höjer sitt glas extra högt och fröken Lucielle Häger ler varmt. 

Medan nya rätter tas in och vin fylls på passar några gäster på att sträcka på benen, däribland kan en lite märklig trio ses vandra längs borden, som om de letar efter något. Det är greve Edward Rosenspira av Rosenspira, friherre Catan Caradawe, riddare av stopet, tillsammans med en något osannolik kamrat i form av jägmästare Galen. De möts av en del frågande blickar och höjda ögonbryn, kanske är de ute efter vilka som använder herr Cailiths parfymer för det ser ut som om jägmästaren luktar efter något? Vad kan han annars ha för villebråd i en bankettsal?

Två andra som väljer att röra sig vid middagen och som genast drar blickarna till sig är Blanche Drakhierta och Gaston de Massionor. Likt  två ödets skepp rör de sig mellan borden till synes omedvetna om den kollisionskurs de styrt in på. De skandal törstande åskådarna väntar andlöst på en storslagen sammandrabbning mellan den försmådda bruden, hovets älskling fröken Blanche, och den förrymde brudgummens bror. Men det blir aldrig någon katastrofal scen. Tvärtom är fröken Blanche charmen själv och i sitt verkligt rätta element, med sin vackra guldfärgade och skära klänning, hälsar hon artigt på baron de Massionor som verkar bli tämligen betagen. Några röster viskar om ryktet att familjen de Massionor inte gett upp om en allians med Drakhierta höjs. 

Vid en av bordskanterna uppstår plötsligt ett tumult. Högljudda unga röster ekar över bankettsalen och får sorlet att tystna. Det verkar vara riddare Wollmar Orre, kusin till Vagnsmarks konung Reginald, Adalwind Fowl, son till hertiginnan Beatrice Fowl och Iris Koerner, dotter till hertig Albrecht Koerner också från Vagnsmark. 

-”Ni förstår inte Vagnsmarks bästa! Girig gammal adel som inte förstår sig på handel och framgång! Tullen för Gripmarks varor kommer tas upp i Kornhamn!”

Wollmar Orre ställer ner sin bägare med en smäll som får vin att skvimpa ur,

- “Ska ni säga, förrädare till blodet som säljer mark de aldrig förtjänat för guld de inte har rätt till. Ni hörde dikten! Skränande fåglar som bara snattrar! Det är vad vi fick! Det är ett skämt!” hojtar Iris. 

-”Så ni ska sälla er till draken va?” fnyser Wollmar. Den upprörda Iris kommer på fötter och ser ut att vara redo att slå till Wollmar med sitt vinglas.

-”Hellre drakar än en orre som säljer sin egen heder för simpelt handlarblod!”

-”Ja, det var tråkigt att vi inte fått se din kusin Genovefa här. Men hon vågar väl inte visa sig bland nobelt folk!” säger Adalwind med ett hånfullt leende.

-”Hon ville slippa se er! Ni borde byta namn till kråkor, asätande… skräniga… med näbbarna fulla av blod från de som är bättre!” Iris vänder sig mot sin bordsherre istället. 

-”De som är bättre?” Adalwind ger upp ett gapskratt och säger “Säg inte att du tror på sagor… ni Koerner lever verkligen som om Wagensland fortfarande existerade. Vakna upp! Det finns inga ‘hundar som kan jaga fåglarna på flykt’- Hundarna dog för länge sedan! Och ni borde också lägga er ner och dö istället för att ställa till problem för…” 

Längre kommer han inte för Iris tappar besinningen och det tjongar till som en gonggong när Iris guldbägare får kraftfull kontakt med Adalwinds panna. Wollmar sträcker sig efter ett svärd som inte sitter vid hans pråliga, pösiga sidenbyxor. Adalwind famlar svärande, med vin rinnande längs kinderna, efter sin gaffel. 

När Wollmar Orre försöker nå sitt icke existerande svärd, armbågar han till fröken Clara McRufus så att hennes vinglas skvimpar ut över honom och han kommer av sig mitt i rörelsen. Just innan Adalwinds hand hittar till gaffeln dyker fader Ingmar upp och snappar åt sig den. Han sätter gaffeln rakt ner i bordet mitt emellan de tre bråkstakarna, med den kraft och precision som bara en stenhuggare har.

-“Ni gästar ett gille, och då beter man sig.” säger han med kraftfull stämma. “Vill ni lösa något här och nu kan ni göra som moder Rivernia nämnde innan, och ha kvädeskamp om saken. Annars får ni ta det ute bakom husknuten. Är det förstått?” 

De andra två stirrar på prästen med öppna munnar, men Wollmar noterar med viss lättnad den utväg som erbjuds av Sigelinde af Näckroos som påkallar hans uppmärksamhet. Snabbt avlägsnar han sig tillsammans med den välklädda damen, medan han högljutt uttrycker sin stora  entusiasm över att få möjlighet att lära känna sin släkting Amelie d’Or närmare liksom änkebaronessan av Weisshafen, fru Silke af Näckroos. 

Hovmästarinnan Aquilia Gyllenhöök gör sitt bästa för att skingra spänningarna och få tillbaka feststämningen. Hon viftar diskret till sig en betjänt som snabbt söker upp kvällens musikanter. Dessa stämmer upp i  den välkända och mycket populära ouvertyren från det dramatiska skådespelet Astaria Gyllenhöök - Den Eviga Stjärnan - Dynastarias Moder. Men just som hon och hertiginnan Amphelisia utbyter en lättad blick byts melodin och bardens välskolade stämma ekar genom bankettsalen:  

“Draken skröt om eld och hot, 

stampa runt med sotig fot,

Vråla stort om makt och rätt - 

Föll ändå - och föll så lätt

Skål för duvan, vit och fri! 

Fredens vingar leder vi!

Skål för sång och vänners lag - 

Gyllenmark gör fest av dag!

Han som lät så fruktansvärd

Tål ej skratt och tål ej flärd - 

Vin fiol och dans i ring

Blev hans fall mer än någonting

Skål för duvan, vit och fri! 

Fredens vingar leder vi!

Skål för sång och vänners lag - 

Gyllenmark gör fest av dag!

Hornsmark sitter stel och grå,

Kan ej festa på ändå - 

Kom och lär hur fröjd ska ske:

Först ett skratt - och sedan tre! 

Skål för duvan, vit och fri! 

Fredens vingar leder vi! 

Lägg ett gräl och svärd åt sidan - 

Festen vinner - hela tiden! 

När drakar bråkar - festar vi!.” 

(Melodi: https://open.spotify.com/track/1X8xQolASWRsyG2XkIHERA?si=bCZDu2BjTzCKdgB5hzZjGw )

När den sista tonen dör ut blir det fullkomligt tyst i salen. Änkehertig William och nuvarande hertig Humphrey Duva byter frågande blickar men båda verkar lika förbluffade. Hertiginnan Amphelisia greppar sin solfjäder och hovmästarinnan Aquilia blinkar chockat. Men en man kommer till deras räddning. Friherre Janos Falkenstråle, Riddare av Sol & Måne, Fogde över Gripmark, klingar i glaset, reser sig upp och tar till orda. 

-"Nu när kylan ännu inte lämnat oss är det lätt att drömma sig bort till den sommar som komma skall. Och om det har jag skrivit en liten dikt. Jag kallar den Blomsteräng.

Han steg av hästen och böjde sitt knä

och svor vid Ridens och gudars lov,

att tjäna och skydda sin dam.

Att älska och lyda i evinnerlig tid,

att ära sitt livsljus med ridderlig heder

 Hon kom ifrån slott där skuggan var lång

och med luften så unken och illa.

Han bjöd henne stilla att honom då följa,

att lämna sitt slott och sin dystra park,

för ängen den gröna och himlens valv.

De lade sig ned på den doftande äng

för henne som aldrig där vilat.

Två hjärtan slog i samman i takt,

när händer rörde vid sammetshud

och gräset fläckade sidenskrud.

Så vilade de där i blomsterängs famn,

ej fallna i strid men sänkta av brand.

Han viskade ömt sitt hjärtas sång

att han var henne att tjäna,

ty riddarens kärlek är starkaste band.

 Men även den längsta dag tar slut,

för vad bryr sig tiden om känslor,

när skymningen faller inpå.

Så red han bort i aftonbrand

Mot plikt och ed och Gripens land"

Samtidigt som Janos utför sin dikt låter han sin blick vandra ut över festsalen. Och verkar det inte som att hans blick stannar upp lite extra när han tittar mot honnörsbordet?

Lugnet har knappt hunnit lägga sig när dörren slås upp och en magiker kommer in, han är påfallande lik hertig Humphrey. Det är mäster Richard Duva, hertigens yngre bror och magiker vid Eldtornet. Han hälsar muntert på gästerna när han självsäkert går fram mot honnörsbordet. Med en elegant bugning säger han,
-”Ers höghet, jag vill bara meddela å min och mina kollegors vägnar att vi är redo att… låta er gyllene dans börja!” I dörren skymtar några andra magiker som inte verkar vara riktigt lika bekväma att stå i rampljuset. 

Vid orden tittar högmonark Gilbert upp från sitt vinglas och ger Amphelisia en missnöjd blick,
-”Redan? Jag måste ha mer vin om jag måste dansa… Kan du inte öppna balen med någon annan så kan jag gå in i salongen för lite trevligare… samkväm.”

Amphelisia tittar uttryckslöst på Gilbert och verkar låtsas som om hon inte hört honom utan vänder sig mot mäster Richard med ett strålande leende.
-”Tack så mycket mäster för allt ert fantastiska arbete. Så snart vi avslutat middagen så vill vi avnjuta frukterna av er konstnärlighet och skicklighet!” 

Högmonarken suckar djupt och återgår till sitt bordssällskap, medan hertiginnan återupptar vad som verkar vara ett djupt, intimt samtal med sin bordskavaljer riddare Moritz Drakhierta. 

En stund efter att desserten kommer in, gula päron i en gyllenvit kräm med små spröda kakor dekorerade med bladguld, klingar någon åter i glaset. Kronprins Francois de Sancy av Gyllenmark ger baronessan Elizsabeth Rosengaard en varm blick innan han reser sig och börjar tala: 

Kära medborgare av Dynastaria, fränder av Gyllenmark.

I denna stund, när jag står inför er, känner jag en djup stolthet över Dynastaria, men också för er som bär det Gyllenmarkiska blodet och dess oförtröttliga anda. Gyllenmark har genomgått prövningar som skulle ha knäckt många, men vi har alltid rest oss, starkare och mer enade. Det är er styrka och beslutsamhet som ger mig hopp, och jag ser med tillförsikt på vår framtid trots det som är på väg att komma. 

Men, kära vänner, efter många år av strid och plikter, har jag kommit till en insikt. Kriget har tagit mycket från mig, inte minst mitt ben, men det har också lärt mig värdet av det som verkligen betyder något. Jag har insett att det finns en väg framåt för mig, en väg som leder till kärleken. 

Medan Francois talar har tjänstefolket skyndat för att fylla på mer vin åt gästerna, men baron Charles Mournier de Collioure får en plötsligt hostattack och skrämmer en olycklig betjänt som hoppar till och då knuffar Francois arm så han spiller ut sitt vin. Kronprinsen verkar tillfälligt komma av sig. 

Del 3

Friherre Emyr Caelith reagerar mycket kvickt. Han reser sig halvt från sin stol och skyddar, med sin vackra rock som offer, baronessan Rosengaard mot vinet. Med lugn hållning och varm, klar röst säger han:

-“Ers höghets ord om hjärtats väg rör många av oss…Och ett tomt hjärta vore en tragedi,”

sedan fyller han på kronprinsens glas och fortsätter, “men ett tomt glas är däremot lyckligtvis något jag ännu kan råda bot på.”

Under tiden ståhejet kring kronprinsens spillda vin pågår, bryter baron Gaston de Massionor tystnaden och säger med stadig röst, 

-”Ja, ers höghet har rätt, kärleken är det enda sanna i livet! Medan ers höghet hämtar sig, låt mig recitera en dikt på ämnet, 

Kärleken kärleken kärleken 

Kärleken du söker

Kärleken du jagar

Kärleken som flyger lätt på vinden

Kärleken som vill bryta sig fri, slå ner murar, dansa på borden och skrika högt sin innersta önskan

Kärleken som göms i mörka skuggor och taggiga snår

Att söka kärleken är en svår stig, fylld av faror och strid och få är det som förmår

Den kommer slå ner dig, håna dig, ha dig krypandes på dina blodiga knän

Men vid tidens slut och världens undergång, är kärleken det enda som består.” 

Han bugar sig lätt inför de artiga applåder som hörs. 

Baronessan Elizabeth Rosengaard ler tacksamt mot herr Emyr som räddat hennes vackra kläder. Medan herr Emyr får sin rock hastigt utbytt av sin betjänt, torkar hon, med en förtrolighet som får bordssällskapet att höja på ögonbrynen, bort vinet prinsen spillt på sig själv, innan hon säger,
-"Fortsätt Francois, avsluta det du har påbörjat."

Med en varm blick på Elizabeth fortsätter kronprinsen, 

-”Min önskan om tronen, som en gång brann starkt inom mig, har nu falnat. 

Kärleken är den enda sanna inspirationen i mitt liv.

Jag vill erkänna mina älskade barn, de som jag har tillsammans med Baronessan Elizabeth Rosengaard. Dessa barn, som bär på vårt gemensamma blod, en frukt av vår kärlek, förtjänar att bli erkända och älskade. Jag avser att adoptera dem, för de är en del av mig och av vår framtid tillsammans. 

Så, med ett hjärta fyllt av kärlek och hopp, avsäger jag mig min rätt till tronen. Jag önskar Gyllenmark all lycka och framgång. Jag tror på er förmåga att övervinna alla hinder som står i er väg. Må ni alltid finna styrka i varandra och i den kärlek som förenar oss alla.

Tack för att ni har lyssnat, och må Gyllenmark blomstra i ljuset av kärlek och enighet!”

Han höjer sitt glas mot honnörsbordet. 

Den här gången är det högmonarken själv som bryter tystnaden som nästan går att skära igenom med kniv. 

-”Väl talat min vän! Skål för kärleken! Och du är alltid välkommen till Höökehus! Nu kommer du ha mer tid för nöje och fester! Det blir fantastiskt!”

Skålen får tillslut hennes höghet Amphelisia att återfå målföret, hon höjer sitt glas och säger,
-”Må Gudomarna bringa er lycka och välgång liksom till vårt syskonrike Gyllenmark!”

Hertig Florent de Courtet och hertig Cederic De Parthenay höjer samtidigt sina glas men det är inte värdinnan de tittar mot. Deras blickar är låsta i varandras ögon, med lika iskalla, artiga leenden på plats. Francois däremot har bara ögon för sin Elizabeth. En efter en höjer gästerna glasen, sedan bryter sorlet ut. 

Högmonark Gilbert Gyllenhöök klingar muntert med sitt glas mot de unga fröknarna som sitter på varsin sida om honom. Det börjar röra sig i bankettsalen igen och det står tämligen klart att många måste dryfta den stora nyheten om Gyllenmarks kronprins abdikering med varandra. Fröken Blanche Drakhierta har passat på att ta ett lågmält samtal med änkehertig William Duva men det står inte på förrän den  nuvarnade hertig Humphrey skyndar bort för att stjäla den sköna damen från sin morfar. De två väcker viss uppmärksamhet då få kan undgå att se hur den unge hertigen ser på damen. Eller den uppmärksamhet han visar henne när han så dröjande för henne tillbaka till hennes plats vid högbordet, precis i tid för att höra Yolanda de Parteney högt förkunna för hans överhet, 

-”Jag är så glaaad att högmonarken uppvaktar fröken Blanche och en trolovning med högmonarken är en sådan ära för vår familj! Är inte fröken Blanche väldigt vacker och KAN inte högmonarken BERÄTTA om sin kärlek till henne? Skulle det inte vara fantastiskt romantiskt om han läste upp en dikt till henne nu?" 

Högmonark Gilbert tittar överraskat och kanske en aning förvirrat på henne och sedan på Blanche och hertig Humphrey som ser märkbart förbittrad ut,
-”Jo visst är fröken Blanche vacker! Men inget är förkunnat mellan oss, så jag är fortfarande fri att uppvakta andra damer bland hovets juveler, såsom hennes högvälborenhet själv.” Hans leende är mycket varmt när han tittar upp på henne. “Har ni inte sörjt er make färdigt? Vill ni inte göra fröken Faustina sällskap i hovet så vi alla kan lära känna varandra närmare? Jag ämnar bjuda in till en lite intimare tillställning till våren och jag önskar gärna ha ert spirituella sällskap.”

Innan Yolanda hinner svara högmonarken klingar någon på nytt i glaset och hertig Humphrey Duva tar till orda. 

-”Denna kväll verkar vara i Ridens ära, många dikter har offrats och här kommer som utlovat mitt svar på den utmaning som gavs mig. Må den komma Ridens till glädje,

“I dalen där dimman aldrig skingras,

där viskningar bor i gräsets rot,

ringlar ormar i tusental

under svanens tysta hot.

Vit var hon med silkesfjädrar,

men hårt var greppet som hon höll

Ormarna gled genom dag och natt,

fångade under fruktans bojor

Högt över världen kretsade höken

med öga klart som gyllene eld

han föll som storm mot markens skugga

en jägare född för stridens fält

Men vid hans sida flög en duva

Mild som morgonljusets klarhet

-Se inte bara det som rör sig, 

Kom duvans viskade, stilla ord

Så lärde sig höken av duvans vishet

att lita ej blott till styrkans röst.

Styrd av list och kloka tankar

blir jakten mer än slag och klor.

Hon vilade där som hemlig skugga,

bland ormar med eld som ännu sov.

Men nu såg höken att allt som lever, 

i mörkret är inte av fiendens blod.

Högt över bergen spänns hökens vingar

Snabb och stark som en ilande pil,

Men duvan såg genom dolda hotet,

-Den som dömer för hastigt går helt visst i fällan.

Så reste draken tillslut sina vingar

och dimmor av lögner fick äntligen skingras

Ljuset visade sanningens klarhet, 

vem som var giftet och vem som var eld

Svanens grepp föll sakta sönder

inte för svärd eller eldens makt

utan för ögon som äntligen öppnats

och hjärtan som tagit varandras hand.

Nu flyger höken aldrig mer ensam

Duvan och draken på varsin sida

Redo med vishet, eld och klor

såsom framtidens löften visar.”

Med glittrande ögon höjer hertig Duva sin bägare mot moder Rivernia innan han återvänder till sin plats och sätter sig igen. Nu är det hertig Cedric de Parteney som fnyser men han verkar inte vilja bli utmanad att skapa ytterligare en dikt utan böjer sig istället för att säga något till sin bordsdam, Silke Orre som skruvar på sig. 

Under tiden verkar något mer pågå vid honnörsbordet för hertiginnan Amphelisia ser påtagligt generad ut inför det riddare Moritz Drakhierta verkar ha sagt och hans överhet Gilbert II Gyllenhöök har rest sig för att lägga handen på riddarens axel. Gästerna kan höra en uppenbart förfriskad högmonark förkunna,

-"Försöker Riddar Moritz ta mitt uppdrag ifrån mig? Jag trodde det var tradition att vi öppnade balen Amphelisia?" 

Tydligen är riddaren ångerköpt och kanske även han lite förfriskad för han bugar djupt och säger högt nog för de flesta i salen att höra, 

-”"Ers Kungliga Överhet, i djupaste underdånighet nedfaller jag inför ers Kungliga Överhets nåd och ber att få uttrycka min uppriktiga ånger över min förhastade åstundan att bjuda Hennes höghet, hertiginnan, till balens första dans. Det var icke av övermod, än mindre av bristande vördnad, utan av en nitälskan att visa hovets damer den aktning de förtjäna. Dock inser jag nu att jag därmed förbisåg den ärevördiga och av tradition helgade rätt, som tillkommer Ers kungliga överhet allena!

Må ers kungliga överhet i sin vishet och storsinthet tänkas överse med min obetänksamhet. Min ära består allena i att troget tjäna Dynastarias bästa och att vörda de seder som genom Ers kungliga överhet erhålla sin glans och sitt värde. Jag förbliver, i evig trohet och djupaste respekt, Ers kungliga överhets ödmjukaste och trognaste tjänare."

Högmonarken tittar lite förvirrat på riddaren, som om han inte hänger med i exakt vad det är den andre pratar om och hertiginnan, som vanligtvis brukar vara svår att få att tappa fattningen, blir än mer generad när riddaren trycker en kyss på hennes handrygg. När riddaren dragit sig bakåt verkar högmonarken och hertiginnan ha ett lågmält gräl. 

En något prövad hovmästarinna Aquilia Gyllenhöök påkallar bankettens uppmärksamhet,
-”Så kära gäster, var det äntligen dags att förflytta oss till balsalen för kvällens danser!” säger hon och om leendet ser en aning tillkämpat ut är det nog få som klandrar henne. 

Högmonarken erbjuder hertiginnan Amphelisia sin arm och leder henne ner mot dörren. Hertig Humphrey går strax efter dem tillsammans med sin morfar. 

Utanför bankettsalen står prästernas offerskål uppställd. Hertiginnan Amphelisia lägger en stor klirrande påse i den och hertig Humphrey likaså. Högmonarken däremot verkar vara upptagen med att diskutera något med Francois de Sancy, inte längre Gyllenmarks kronprins, och det är först när hertiginnan drar honom i armen och hertig Humphrey böjer sig fram och viskar något med rynkade ögonbryn som han verkar komma på sig. Han vinkar till sig en betjänt och sätter sedan ner en flaska vin i offerskålen med ett brett leende. 

-”Till den Huvudlöse!” säger han och armbågar Francois i sidan. 

-”Ja!” Francois tar av sin tunga signetring från sitt finger och låter den falla ner i skålen. “För kärleken!” sedan kysser han baronessa Elizabeth Rosengaard kärleksfullt på kinden. 

Gästerna följer sin värdinna och högmonark in i den gyllene balsalen. Magikerna står längre in i salen, bortanför det enorma magiska sigill som nu pryder dansgolvet. Musikanterna har redan flyttat sig och ser ut att vara redo med sina instrument. Lagom till att de sista gästerna kommit in i rummet och sorlet börjat lägga sig och tjänstefolket ilar runt med nya glas med gyllene, bubbligt pärlvin inför den skål som förväntas inleda dansen, slås plötsligt portarna på motsatt sida av balsalen upp med ett brak och en kall vind får ljusen att fladdra till. Där står en välklädd, högrest alv med långt, skimrande rött hår flödande över axlarna. Bakom honom syns fler alver.

En mycket blek härold försöker stammande förkunna,

-”Inför det höga hovet, giv akt! Högalvernas konung, hans majestät Am-a… Ambro…” 

En stramt klädd alvisk kvinna kliver fram och flyttar undan den nu högröda mannen. 

-”Människornas hov i Högsätra, höj era hjärtan i sång för hans majestät Ambaran Yinvaris, Eldarias ledare och högalvernas härskare hedrar er med sin närvaro. Den eviga stjärnan, den brinnande elden, som visat vägen och skänkt våra folk fred!” Hennes röst är stark och värdig och klingar tydligt över hela salen. 

Hertiginnan Amphelisia sväljer snabbt en klunk pärlande vin och piper till,
-”Alver! Var… var kom de ifrån?”

Högmonarken stirrar på de nyanlända,
-”Eh, jag skickade en inbjudan…” viskar han varpå hertiginnan tar ytterligare en klunk och halvkvävt väser.
-”Du gjorde vad?!!”

-”Jag bjöd in drottningen!” viskar han, “Hon verkade trevlig inte som…” men han lyckas hejda sig. 

En betjänt fyller skyndsamt på både hertiginnans och högmonarkens glas. Efter ytterligare en hastig klunk verkar hertiginnan ha hämtat sig.
-”Hans majestät hedrar oss, vilken fantastisk överraskning!” kvittrar hon. 

Den alviska härolden fortsätter med sin presentation av följet medan den mänskliga motsvarigheten ser ut som om han försöker mima orden hon säger för att memorera dem. 

-”Högmonark Gilbert II Gyllenhöök, hennes höghet Amphelisia Rosenspira! Människors hov. Låt mig presentera General Kivian Inwarin, damerna Feylin och Alithra Ithilion, diplomat Nola le Istya,  magikergesäll Lerina Nossë Tamisilmina, prästinnan Miriel av huset Remmirath,  mäster Ardashir Anorion, mäster Cithriel Etain Ermyr av huset Lone och Kapten Vistrath Dareth av huset Macil.” 

Amphelisia och Gilbert nickar artigt mot samtliga av alverna och hertig Humphrey kliver fram för att hälsa på hans majestät Ambaran Yinvaris, som med ett arrogant höjt ögonbryn studerar hertigen som om han undrar var den här människan fick luft ifrån. 

Del 4

-”Är det någon annan som önskar bli presenterad för våra oväntade men högt ärade gäster!” säger Amphelisia glättigt. 

Fröken Ophelia de Massionór de Montagne Jaune kliver fram till Hertiginnan Amphelisias sida, den unga frökens ögon skiner av upprymdhet när hon tittar på alverna. Ett mjukt leende har spridit sig på hennes läppar och hon niger djupt medan hennes höghet presenterar henne:
- “Ers kungliga majestät, Ambaron Yinvaris, låt mig presentera en av Dynastarias fröknar, Ophelia de Massionór de Montagne Jaune från Gyllenmark”  

Fröken Ophelia tar tillfället att tilltala den alviska konungen,
-”Ers majestät,det är en sån ära att få träffa er. Mitt sorgsna hjärta gläds av er närvaro men jag påminns om min älskade trolovade som slets ifrån mig alldeles för tidigt i och med hans adoptivdotters svek. Det var min djupaste önskan att med vår kärlek fördjupa den allians som vår högt ärade högmonark skapat med er.” Fröken Ophelia ler igen mot hans Kungliga Majestät Ambaron och ögonen utstrålar sorg.  

Det finns varken värme eller sorg i alvernas konungs ögon. Det röda håret skimrar runt honom som eld och så kommer ett litet leende fram,
- “Jag beklagar er sorg fröken. Atash Huanon tjänade sitt rike och med hans yrke kände han till konsekvenser och risker. Sorg är något människor lider av, jag rekommenderar fröken att gå vidare”

Amphelisia harklar sig lite och klappar Ophelia på axeln,
-“Fröken kanske ska gå och tala med general Katarina, kanske känner hon någon som kan lätta er hjärtesorg, vi har ju fest nu, ingen sorg!” Hon skrattar till och viftar lite obekvämt med sin solfjäder. 

Under tiden som fröken Ophelia presenteras för alvkonungen smiter den vördade calapästinnan Miriel av huser Remmirath iväg från det alviska sällskapet. Hon vinkar glatt mot familjen Rosentrift, nickar upprymt mot jägmästaren Galen och skiner upp som Calas stjärna själv när hon ser herr Quentin och fröken Elodie Björnklo och sluter upp vid dem. Hon verkar tala lågmält med sällskapet under sträng uppsikt av kapten Vistra’th av huset Macil. 

När fröken Ophelia avlägsnat sig svävar fröken Amalie d'Or de Morny fram i balsalen med grace som en drottning, blek men beslutsam. De gyllene detaljerna i hennes lila klänning glittrar och de hon sveper förbi känner doften av en enastående utsökt och unik parfym som inte kan vara något annat än Caelith. Hon gör elegant den djupaste av hovnigningar inför alvernas kung. Därefter backar hon ödmjukt undan som för att säga att hennes ringa person inte behöver presenteras utan endast önskade visa kungen högaktning.

Fröken Amalie viskar något till hennes höghet Amphelisia, som nickar kort men ler sedan mot den alviska konungen igen. 

Hennes högvälborenhet Elizabeth Rosengaard och högalvernas diplomat Nóla Le Istya kliver åt sidan och talar lågmält med varandra. 

Några av alverna har börjat röra sig bland människorna och verkar hälsa på bekanta, något förvånande ses magikerstuderande Lerina Nossë Tamninsilmina prata med hertig Bartolomeus Gyllenkalk och baron Benedict Gyllenkalk. 

När de tidigare fröknarna presenterats för alvkonungen kliver hertig Florent de Courtet de Courteney. Han bugar sig inte, sänker inte sitt huvud utan säger kort,
-“Mitt namn är hertig Florent de Courtet de Courteney av Gyllenmark och jag vill påtrycka det anmärkningsvärda beteendet i att besöka den förtjusande hertiginnan Amphelisas afton på det här sättet. Jag vet att hertiginnans hjärta är allt för givmilt och fyllt av fred för att hon själv skulle uttrycka detta, så jag gör det åt hertiginnan. Ni Ers Kungliga Höghet har skymfat oss och jag anser att en duell står i min rätt för aftonens upprättelse och för Hennes Höghets ära!” 

Amphelisia ser för ett ögonblick väldigt blek ut och tittar på hertigen som ger henne ett snett leende med förvånansvärt mycket värme. Den högalviska konungens ansikte är helt fritt från känslor men kanske syns det ett litet roat uttryck i hans ögon. 

Men det är hans Överhet som tar till orda och klappar händerna kort,
-“Vilken fantastisk idé hertig av  Kortenäs! Låt oss planera ett riddarspel till våren mellan våra två riken! Kanske kan Hans Höghet Ambaron Yinvaris bjuda in era vänner från Mörkeralvernas Samvälde!” Han klappar hans kungliga majestät Ambaron på axeln som om de var bästa kompisar och den högalviska konungen ler kallt. 

-“Jag förstår nu er sed, därför vill jag uttrycka den skymf som skett mot mig som person och utmanar därför hertiginnan Amphelisia Rosenspira på duell. Eftersom hon valt att inte bjuda in mig, men min fru på hennes tillställning. Så låt gå, ett riddarspel till våren, ett spektakel att avgöra vår ära under fredstid." 

Hertiginnan Amphelisia viftar med sin solfjäder och ler sitt vanliga leende, även om oro kan synas i hennes ögon. Hertig Florent de Courtet de Courteney böjer sig fram och viskar något till Hennes Höghet och sedan vänder sig hertiginnan mot Hans Majestät Ambaron
-“Jag är rädd, Ers Höghet att ett missförstånd måste ha skett, men om ni känner att en duell behöver stå kommer jag självklart inte vika mig, Rosenspira har styrkan att svara på en utmaning och kanske kan er kära drottning vara med i publiken”
Hertiginnan ler, högalvernas konung ler och  så utropar Hans Överhet en skål för riddarspelet. Tillslut verkar presentationen och den stela stämningen vara över. 

Efter att de som önskar bli presenterade har blivit det, säger hans överhet Gilbert en aning konfunderat. 

-”Vem är det som är högst i rang nu, Amphelisia? Ska du öppna balen med mig eller… det måste ju bli med vår nya gäst!” Han och lyser upp.

-”Jag är rädd att jag inte känner till de mänskliga dansstegen, men min general Kivian Inwarin är mer bevandrad i människors seder, så han skulle vara en utmärkt danspartner. Jag utser honom till min ställföreträdare!” Den alviska konungens leende är varmt när han vinkar fram sin general. 

Amphelisa ser påtagligt blek ut när hon säger, 

-”Åh! Jag är rädd att jag plötsligt känner mig lite… svag men… General Katarina! För freden borde Ni ta den första dansen!”
En hostning hörs i församlingen och hertiginnan säger snabbt, 

-”Såvida det inte är någon annan som önskar den äran?”

En tystnad sprider sig i balsalen och så ses Hennes Högvälborenhet Elizabeth Rosengaard och högalvernas Diplomat Nóla Le Istya byta blickar med varandra som om de kommunicerade, kanske tyckte de två att situationen var något roande.
Hennes Högvälborenhet Elizabeth Rosengaard viskar något till hertiginnan men hertiginnan verkar ha kommit på något annat och strålar upp när hon möter blicken av någon som tyst men elegant klivit fram och rör sig över golvet mot Amphelisia.
-“Hennes Högvälborenhet Silke af Näckroos, änkebaronessa av Weisshafen, Jag är så oändligt tacksam för alla era många danslektioner som ni givit mig och mitt hov! Ingen skulle kunna vara mer passande!”
Fru Silke niger ödmjukt och säger sedan
-“Det är en ära att bistå med mina kunskaper inom dans och om det kan glädja Er öppnar jag hemskt gärna dansen i Ert ställe” 

Under tiden byter Konung Ambaron några tysta ord med sin general som plikttroget tar emot ordern men hans ögon utstrålar hat mot uppgiften. Diplomat Nóla rättar kärleksfullt till general Kivians mantel och mumlar några väl valda ord åt honom.

Hans högvälborenhet Ludvig Drakhierta rör sig genom folkmassan och han undviker att trampa på det magiska mönstret i rummet. Han stannar framför Hennes Högvälborenhet Elizabeth Rosengaard och högalvernas diplomat Nóla Le Istya och bugar kort innan även han verkar ansluta sig till deras samtal med samma låga ton. Efter en stunds viskande avlägsnar sig herr Ludvig och diplomaten Nóla. Herr Ludvig tar täten och diplomat Nóla följer försiktigt efter. De rör sig utanför mönstret på golvet och stannar strax intill artefakten. Herr Ludvig ses höja handen som om han känner efter i luften efter något medan diplomaten Nólas blick övervakar noggrant som om de undersöker artefaktens funktion. Några av magikerna som arbetat med mönstret närmar sig och verkar förklara något.

Hennes Högvälborenhet Elizabeth Rosengaard återgår till att tala lågmält med Gyllenmarks tidigare kronprins och inväntar att dansen ska ta sin början. 

Dansparet kliver ut på dansgolvet och bugar för varandra. General Kivian Inawarin tar Hennes Högvälborenhet Silke af Näckroos, änkebaronessa av Weisshafen, hand och tar de första stegen till musikens milda toner. Det visar sig att generalen kan dansa lika väl som han kan svinga sin klinga.  Många av åskådarna kan inte annat än häpna av hur vackert alven för sig och sin motpart i dansen. Baronessan Silke visar också varför hon fått äran att hålla i danslektioner i Högsätras hov, för hon följer den alviska generalens steg med perfektion, lätt som en fjäder. Under tiden har tjänarna försett även alverna med gyllene stop med pärlvin, men de avböjer och tar istället fram sina egna flaskor och glas med ursäkten att de inte dricker mänskligt vin. 

Renauld, Drakhiertas bravi, har klivit fram med ett nytt glas som han med en bugning räcker till hertiginnan Amphelisia, vars bägare verkar vara helt tömd. Hon ler och säger högt,
-”För gamla vänner och nya, för freden och alliansen, för en strålande kväll och ett nytt år fullt av välgång och gyllene ögonblick! Låt balen ta sin början!” 

Hertiginnan höjer glaset mot sina gäster och hennes blick faller på den alviske konungen som med ett underfundigt leende höjer sitt glas mot henne. 

Musikanterna spelar upp en svepande dansmelodi och när paret tar sina första steg faller som ett lysande gyllene regn över balsalen och gästerna, men just innan flagorna landar löses de upp i tomma intet. 

Medan det utvalda dansparet tar sina första steg börjar de andra paren följa efter, riddare Wollmar Orre för värdigt fröken Ophelia de Massionór de Montagne Jaune i sina armar över golvet, medan det gyllene regnet omger dem. Herr Francois ses bjuda upp Elizabeth och för henne mot dansgolvet, men så plötsligt lika effektivt som en kavallerichock har riddare Janos Falkenstråle av Sol och Måne tagit över Elizabeths hand och verkar vilja leda henne mot den första dansen. Herr Janos hörs säga,
-”Ledsen unge man, men vid den här första dansen är Eliza min, ty gammal kraft går före ung vekhet.” Orden får ett tyst sus att gå bland de som bevittnar det och fru Elizabeth Rosengaard tittar på Janos och säger med ett farligt lugn,
-“Den här dansen har jag väntat på länge och det är helt fel tillfälle att komma med någon som helst åsikt i frågan!” Blicken hon ger de båda männen är ett löfte om att de kommer ligga riktigt illa till om de fortsätter tjafsa. Sedan tar hon herr Francois hand och de lämnar Janos för att inta dansen, men precis när Francois passerar riddar Janos kan man se hur den tidigare kronprinsen släpper sin handske vid hans fötter och de två männen utbyter blickar som tyder på att det kommande tornerspelet kommer involvera även dessa två. 

Snart är dansgolvet fyllt av vackra klänningar och stiliga rockar som rör sig över golvet medan det gyllene regnet faller. En syn som är precis så magisk som Hennes Höghet önskat. 

Hertiginnans ansikte förvrids plötsligt och hon svajar till. Riddare Moritz Drakhierta är vid hennes sida som av ett trollslag och han fångar henne när hennes ben viker sig.
-”Jag mår inte så bra… på riktigt…” flämtar hon innan hennes ögonlock sluts och hon faller ihop. 

Mäster Estelle Järnspiras rop skär genom musiken som avbryts abrupt. 

-”Rosie! Stäng alla dörrar, ingen lämnar salen! Det här är under inkvisitionen nu!” Sedan är hon framme vid Amphelisia och sveper ut med handen. Hon tar snabbt fram fem objekt ur en väska som hon placerar ut runt Amphelisia och Moritz. Hon mumlar något och det går som en våg av hetta genom salen, men så tittar hon upp och säger. 

-”Det… det är inte demonmagi! Präst! Brände Gudomens präst! Hjälp henne! Nu!”

Fader Ingemar kommer skyndande fram men när han lagt sin hand på hertiginnan säger han,
-”Hon är förgiftad. Min Gudom kan läka henne men det motverkar inte giftet. Hon behöver motgift först!”

Prästinnan Rivernia Rosengaard tar sig snabbt till högmonarken och ropar högt,
-”General Martius! Herr Maximilian! Till mig! Skydda högkonungen!”

General Martius och greve Maximilian grabbar tag i de enda vapen som verkar finnas,  varsin stor gyllene golvljusstake och stegar lugnt men raskt bort mot högkonungen och hertiginnan Amphelisia och ställer sig skyddande mellan dem och alverna, som en mur. Grevinnan Zephyrine och Elodie Björnklo drar med sig fröken Silva Hind bakom barriären där Ansgar Haftornsson och hans bror herse Lars Haftornsson av ätten Hallsvik, liksom dennes hustru Maree Mylius, redan står med hertig Humphrey Duva och fröken Blanche Drakhierta. Lars faller på knä inför högmonarken, som bestört stirrar mellan sin osannolika mur och hertiginnan Amphelisia, och verkar tala lågt men innerligt.

General Kivian lämnar hastigt sin danspartner och skyndar till sin konungs sida. Flera av de andra alverna sluter naturligt upp omkring dem.  

General Katarina Drakhuvud ser sig om efter ett vapen och ser ut att också överväga de gyllene ljusstakarna när hennes ögon landar på alverna,
-”Det var ni som gjorde det här!” säger hon med glödhett raseri. “Så mycket för den freden!”

Amiral William Häger kastar sig fram och hugger tag om generalens arm för att hindra henne från att flyga på den alviska konungen och strypa honom. 

Hans majestät Ambaron Yinvaris studerar intresserat den mänskliga generalen och tar en klunk av sitt vin, 

-”Det skulle aldrig falla oss in att sjunka så lågt som att förgifta någon. Och varför skulle jag vara här om det var krig vi ville ha?” 

-”Ah, nej självklart inte!” säger högmonark Gilbert. “Det är säkert en… olycka! Hon kan vara… allergisk! Helt klart, inte sant Humphrey? Och kan någon hjälpa henne? Men givetvis var det inte våra ärade gäster!”

Humphrey Duva står just med två glas i händerna och Blanche Drakhierta verkar vara utan.
-”Ah… ja?” säger han. 

Högalven Faylin Ithilion vänder sig mot general Katarina Drakhuvud och säger med mjuk röst
-“Lugna er ilska general, jag förstår er upprördhet. Vi önskar också förstå vem som har gjort detta mot den stackars hertiginnan.” sedan fortsätter hon tala med den mänskliga adeln överlag: “Det är bättre om vi alla fokuserar på att reda ut det här, och börjar med den som faktiskt serverade hertiginnan vinet.” 

Greve Maximilian Drakhierta tittar mot alvkonungen och höjer sin röst och säger,
-“Ers majestät, vilken…olycklig tajming. Tyvärr missade ni själva banketten, och jag tror att ingen är särskilt törstig längre, för det verkar som att vinet var … extra starkt ikväll, och fäller även de mest härdade” och sneglar mot den fallna hertiginnan. “Men naturligtvis är detta bara en tragisk slump. Ni har ju rest långt för att hedra vår fred. Det vore otänkbart att er närvaro skulle sammanfalla med något så… obehagligt.”

Det verkar som om riddare Moritz Drakhierta har fått fram en liten flaska som han under fader Ingemars vaksamma ögon häller i hertiginnan. Sedan sänker han ner henne till golvet så de döljs till hälften av greven och de andra vakterna och tjänstefolk som skyndat fram.

Greve Edward Rosenspira, friherre Cathan Caradawe och jägmästare Galan banar sin väg mot gruppen runt högmonarken och släpps igenom. Den oroliga greven ojar sig över sin brorsdotter men hans upprörda röst hörs plötsligt säga, 

"Det måste väl duga med hennes hand eller något liknande!" innan han högljutt ropar efter en medikus. Fader Ingemar lägger lugnt sin hand på hans axel och ber honom förena sig i en bön till den Brände Gudomen.

Fröken Blanche Drakhierta håller fram en likadan flaska, som den Moritz just gett till hertiginnan Amphelisia, till högmonark Gilbert Gyllenhöök som högt säger,
-”Åh så bra! Ska vi reda ut den här bagatellen behöver jag bestämt mer alkohol!" sedan häller han motgiftet i sitt glas och sveper snabbt i sig innehållet. "Så uppfriskande att ni tänkte på mig fröken, jag började undra om jag förlorat i striden om ert hjärta!" säger han och flinar mot hertig Humphrey Duva som inte verkar vara på humör att skämta. 

Fader Ingemars röst höjer sig över tumultet som tystnar, som om någon lagt ett lock över alla ljud. 

-”"Ambusti, jag ber om din nåd! Skänk mig din läkande kraft, hjälp mig att hela den skada som åsamkats hertiginnan Amphelisia!" ”

När bönen är över försvinner den märkliga stämningen och ljudet återkommer. Men det går att se hur Fader Ingemar ger Riddar Moritz Drakhirta en ogillande blick som om han inte var nöjd med Riddarens uppförande. 

Det går som ett sus genom balsalen när viskningarna tar fart.
-”Vem gav henne vinet?”

-”Inte skulle väl Drakhierta? De fick ju sitta vid högbordet!”

-”Vad heter han, Renauld?”

-”Jag tror ändå det var alverna!”

-”Är vi alla förgiftade nu?”

-”Hon är för ung för att dö!”

-”Åh nej, jag drack av vinet!”

-”Hur ska Dynastaria klara sig utan henne?”

-”Vem ska bestämma modefärgen nu? Blir det svart om hon dör? Mina guldklänningar då!”

-”Det var Renauld, jag såg att han gav henne glaset!”

Men som tur var behövde ingen oroa sig över vad de skulle göra med sina guldklänningar om hon dog för även om Hertiginnans uppsyn är feber röd och omtumlad är hon åter på fötter och det går att se hur Riddar Moritz Drakhierta något motviligt ger över den svajiga Hertiginnan till Hennes farbror Greve Edward Rosenspira som kärleksfullt verkar se över henne medans Mäster Estelle Järnspira mumlar frågor och lyckas vinka fram en stol. 

Hennes höghet Amphelisia vänder sin blick till Fader Ingemar och tackar djupt och innerligt för hans hjälp och lovar också att upprätta ett tempel i den Brände gudomens namn i hennes hertigdöme  som tack. 

Ärkekardinal Bernhard Rosentrifts röst höjs över stimmet, och samma sorts tryckande tystnad faller över balsalen som när fader Ingemar åkallade den Brände Gudomen.

– “Sanningen skall fram! Falska rykten är den Fallna Gudomens verktyg, så håll era tungor! Jag säger er, med Ex Cortis rätt, att ingen ur familjen Drakhierta eller någon av deras svurna var inblandad i att förgifta hertiginnan Amphelisia Rosenspira. Så lyder den kalla sanningen från Gudomens mun till era öron. Vi skall finna den eller dem som begått detta dåd, och de skall ställas inför lagens rättvisa och dömas! Genom min Gudoms vilja kommer jag att utse den grupp som skall utreda fallet och skilja lögner från sanning.

Ärkekardinalen söker av rummet och pekar i snabb följd ut:

–”Greve Edward Rosenspira, ni som är er brorsdotters närmaste släkting skall leda denna utredning. Till er hjälp utser jag baron Gaston de Massionor de Montagne Jaune, riddare Moritz Drakhierta, herse Lars Haftornson av ätten Hallsvik och jägmästare Galen.”

Hans majestät Ambaron Yinvaris verkar inte påverkad av tystnaden utan säger:

–”Då även röster höjts mot vårt folk är det vår önskan att bistå med vår expertis genom Lerina Nossë Taminsilmina. Ni kan även vända er till mörkeralvernas samvälde eller till ökenalverna, som den ärade mäster Ardashir Anorion och minns att dessa folk inte ingår i Eldariaalliansen.” Han gör en kort paus innan han tillägger, nästan som i en eftertanke, ”Om inte ärkekardinal Rosentrift misstycker?”

Ärkekardinalen ser ut att kämpa med sig själv, men nickar så kort, utan att helt kunna dölja sin avsky inför de ord han tvingas säga,

–”För att uppdaga sanningen krävs många… ögon.” Han vänder sig mot Hans Högvälborenhet Edward Rosenspira. ”Ta den hjälp ni behöver i denna utredning. Och ni som har vittnesmål i frågan, delge dem till dessa sanningens förkämpar!”

Den tryckande känslan släpper och ärkekardinalen rycker till när ett gapskratt ljuder klart och muntert.

– “Ers Överhet! Detta är inget att skratta åt!” utbrister han bestört, med en ilsken rynka mellan ögonbrynen.

Hertig Humphreys röst höjs över skrattet:

–”Ers Överhet, jag tror bestämt att ni är förgiftad, eller påverkad av något. Ni är inte er själv.”

Vid hertigens ord är det som om det som hittills varit dolt av människorna som stått i vägen plötsligt blir synligt för alla. Samtliga gäster kan nu beskåda sin högmonark sittande på golvet, gapskrattandes.

-”Jag är säker på att det bara är en bieffekt av motgiftet!” säger fröken Blanche lugnande. 

General Martius böjer sig ner och drar upp hans Överhet på fötterna. Med högmonarkens arm över sina axlar säger han,
-”Ers Överhet, jag tror ni bör undersökas…” han vänder sig om över axeln och ropar till sig de tre medikus som stått och trampat på varandra efter att det visat sig att hertiginnan inte behövt någon av dem. Sedan försvinner den fortfarande skrattande högmonarken ut ur salen. 

Hovmästarinnan Aquilia Gyllenhöök kliver ut mitt på golvet och ger ett tecken åt magikerna som fortfarande står i ett hörn av salen. En öronbedövande knall, som får de flesta att hoppa till, ljuder plötsligt och ett fyrverkeri av olikfärgade, gnistrande stjärnor målar hela balsalen i guld, rosa och skimrande grönt. Fler smällar hörs och fler stjärnor strålar upp i taket. När den sista knallen ljudit höjer hovmästarinnan sin arm och säger med hög och myndig stämma:

-”Banketten är till sin ända. Ärade gäster, ni skall ha tack för er närvaro och vi förutsätter att ni alla är våra gäster på slottet tills ni får högmonarkens godkännande att avresa. Tjänstefolket kommer att se till att de gäster som oväntat nu måste stanna på slottet får sängplats och”, Aquilia vänder sig mot alvernas följe, ”att Ers Kungliga Höghet med följe skall få ett varmt välkomnande och njuta av den förstklassiga gästfrihet vi kan uppbringa med så kort varsel.”

Hon ler varmt, gör en svepande gest runt rummet och tjänstefolk svärmar fram ur skuggorna och börjar att vägleda gästerna ut ur balsalen. 

–--------------- Epilog —--------------------

Greve Edward Rosenspira och hans utvalda utredare fick en bråd natt och efterföljande dag där de samtalade med vittnen och analyserade vinglas och flaskor. Det visade sig att den betjänt som setts servera hertiginnan först inte gått att återfinna i balsalen, men med hjälp av vittnesmål från friherrinna Clara McRufus, friherre Emyr Caelith och baron Quentin Björnklo hittades han, tyvärr död. Fröken Clara hjälpte sedermera till att identifiera att även han blivit förgiftad men med ett annat gift än det som givits hertiginnan. I sin hand hade tjänaren en torkad fjäril. Hertiginnan Amphelisia Rosenspira återhämtade sig från giftet och kunde själv uttrycka sin tacksamhet över allas deltagande och varma välgångsönskningar innan samtliga gäster tillslut fick återvända hem efter en händelserik och oväntat dramatisk Gyllene afton. 

Utredningen av hertiginnans förgiftning fortgår under ledning av greve Edward Rosenspira.