Tornerspelet

Våren hade kommit till stora delar av Dynastaria och i Spirmark och Högsätra var det många personer i rörelse. Hans överhet Gilbert II Gyllenhöök hade under den Gyllene Aftonen proklamerat för gästerna att han skulle ordna med ett tornerspel med allierade från Eldariaalliansen som inbjudna. Nu var dagen här.

Mycket arbete hade gjorts, särskilt av Hertiginnan Amphelisia, för att få allt att falla på plats.

Några dagar in på de första riktiga vårdagarna red Eldariaalliansens delegation genom staden mot platsen där tornerspelet ställts upp, ett tornerspel som placerats öppet utanför Högsätraslotts murar för att folket av Dynastaria skulle kunna ta sina platser och beskåda spektaklet.

Ansvariga för de ridderliga uppvisningarna hade varit Katarina Drakhuvud med hennes Flammande Lansar från Kompaniet Gryningen och General Idril Reywenys med ett kompani som bar namnet Pairemo.

På agendan för dagens underhållning fanns även tre dueller att offra till Ridens ära, nämligen den mellan Hertiginnan Amphelisia Rosenspira och Konung Ambaron Yinvaris, Hertig Florent de Courtet de Corteney och Konung Ambaron Yinvaris och slutligen Friherre Janos Falkenstråle, Riddare av Sol och Måne, och Friherre Francois de Sancy de Septimanie.

För folket i Spirmark och för de som kommit vida omkring från Dynastaria var det här första gången de mötte alver i fredstid på den här skalan. För många av de barn som beskådade tornerspelet var det en blandning av skräckblandad förtjusning som speglades i deras ögon. Plötsligt hade monstren från under sängen klivit fram i skinande rustningar i guld och red runt på vackra hästar.

På sin upphöjda plats på var sin kortsida satt regenterna och deras närmaste sällskap.

För Dynastaria var det Hans överhet Gilbert II Gyllenhöök som tagit med sig Hertiginnan Amphelisia Rosenspira på sin högra sida och Friherre Cathan Caradawe på sin vänstra.

För Hans kungliga höghet Ambaron Yinvaris var drottningen frånvarande, precis som under den Gyllene Aftonen. I stället hade han sällskap av Prästinnan Miriel av hus Remmirath och Miriels bror Mircalen Remmirath, diplomat från skogsalverna, samt rådsmedlem Amenea Ithilion.

Musik spelades och försäljare gick upp och ner bland folkets rader och sålde kanderade äpplen och andra godsaker. Flaggor och fanor fladdrade i vinden, prydda av familjehusens märken eller rikets fanor.

De alver som följt med höll sig på sin kant nära konungens position och verkade inte vara i samma feststämning som människorna, men de alviska fanorna prydde vackert deras sida.

Människorna hade länge stirrat med obehag på en av de alviska fanorna, en rödsvart fana med sex mindre stjärnor och en stor, där den stora blödde ner i det svarta på fanan.

Det var fanan för den alviska general som var grunden till många skräckhistorier och hade kallats för den Blödande Stjärnan, en general som Katarina Drakhuvud fångat under krigets sista minuter efter att han bränt inne prästerskap och civila i ett tempel, en general som nu var död men där familjen verkade leva kvar.

Uppvisningen tog sin början. Kompaniet Gryningen visade sig på sin bästa sida och poängen plockades friskt, men alvernas riddare gjorde inte dåligt ifrån sig heller och striden var jämn.

Ut på en kolsvart smäcker häst kom riddaren som bar den Blödande Stjärnan och den festliga stämningen tystnade när han ställde upp. På andra sidan mötte den Blödande Stjärnan Riddar Wollmar Orre på sin bruna stadiga häst. General Katarina Drakhuvud syntes vid Riddar Orres sida och de verkade byta ord med varandra. Vad de viskade om var det ingen som hörde, men att generalen och Riddar Wollmar höll varandra nära gick att se med de oroliga blickar som byttes mellan de två. Till slut klappade generalen den bruna hästen på halsen och klev åt sidan.

När de två hästarna dundrade iväg över marken sprutade lera och sand om deras hovar. Att de två riddarna såg varandra som fiender och att det plötsligt var mer blodigt allvar än innan gick att känna i luften.

Lansar slog mot sköldar och ur splittret av träflisor kom Riddar Wollmar vinnande och folket av Dynastaria jublade som om ett mäktigt monster besegrats.

Men stämningen på andra sidan var plötsligt mer allvarsam än innan. Riddaren med den Blödande Stjärnan hade kastat av sig hjälmen och dragit sitt svärd, svärdet riktat med sin vassa egg mot den obeväpnade Generalen Katarina Drakhuvud som mötte svärdet med ett flin.

Så klingade den alviska riddarens röst ut bland folkmassan som tystnat i nyfikenhet:

“General! Jag utmanar dig på duell, för dina fula ord och din skuld till min fars död.”

Ett mummel löpte genom folket som tittade och Katarinas leende blev allt större. Hon knöt näven över bröstkorgen och svarade:

“Mitt syfte är att försvara Dynastarias ära, om det är den ni ifrågasätter så svarar mitt stål.”

Människorna höjde sig i applåder och den högalviska konungen syntes nicka mot den alviska riddaren i ett godkännande.

Vilken riddare som vann riddarspelet blev plötsligt ointressant när General Katarina syntes gå bort mot Riddar Wollmar Orre och sina Lansar för att göra sig redo.

Det dröjde inte länge. Den alviska riddaren vars namn nu spridit sig bland folket, Echuir Náronoro, hade fått ny sköld och lans.

Katarinas häst hade hämtats från stallet och Friherre Janos Falkenstråle, Riddare av Sol och Måne, var vid generalens sida. Att de två hade en god relation var tydligt och Janos verkade lugna ner den uppeldade generalen. Richard Drakhuvud, greve av Draknästet, och hans fru Beatrix Drakhierta hade tillsammans med deras yngsta son Arthur Drakhuvud tagit sig närmare och greve Richard syntes byta några ord med sin dotter som klappade sin far på axeln och samlade ihop hästen.

Att det fanns en höjd oro verkade tydligt bland Drakhuvuds led.

Så red de två kämparna ut och möttes i mitten. Katarina sänkte sin lans för att hälsa men blev inte mött med detsamma utan Echuir Náronoro förblev stilla på sin häst.

Hans överhet Gilbert II Gyllenhöök reste sig upp och med hjälp av en vindartefakt talade han.

“Att rensa gammalt dåligt blod som låtits ruttna under freden är gott. Jag vill se en ren strid till någon av er är av hästen utan jakt på någon av era liv. När striden är över låt det som ruttnat mellan er vara förbi.”

Hans röst var stark och klar i vinden med förvånansvärt stor styrka. För de som kände Hans överhet väl var det här en tillbakablick till hans första år vid makten. Situationen togs på allvar.

Den högalviska konungen satt still på sin tron och hade sina mörka ögon placerade på sin riddare som om han ordlöst förmedlade hans åsikt som bara han och riddaren på fältet visste.

Moder Rivernia Rosengaard klev fram och avlade sin bön till Riden och Prästinnan Miriel av hus Remmirath syntes be till vad man kunde anta vara Cala vid alvkonungens sida.

Så drog hästarna iväg över marken och stormade mot varandra. Lansar sänktes och ljudet av en sammandrabbning ekade genom en tung tystnad. Många svor i efterhand att den högalviska riddaren Echuir Náronoro medvetet flyttat sin lans för när sammandrabbningen skedde lyckades högalvens lansspets fara med full kraft mot generalens huvud. Ett sus gick genom publiken och General Katarina Drakhuvud lyckades skydda sig själv nog för att inte få lansen genom huvudet. Hjälmen flög dock av henne och hon tappade för en stund balansen men den rutinerade hästen hjälpte henne och de styrde upp för ytterligare ett försök.

General Katarinas fläta piskade fram och tillbaka medan hon och hennes häst forsade fram i högre takt än innan. Kanske trodde många att generalens humör nu skulle orsaka problem, men överraskande nog var det ett mycket sammanbitet uttryck som styrde mot den Blödande Stjärnan. Denne bar däremot ett flin som redan firade vinsten. Så ekade ljudet av lans och sköldar som åter slog mot varandra och sedan en hög svordom på det alviska språket när den högresta alven med en duns föll av sin häst.

Jublet steg över publiken och General Katarina syntes styra upp sin häst igen. Den röda hästens hovar smattrade över marken medan hon närmade sig Echuir Náronoro som försökte ta sig upp på marken. Bara någon meter innan generalen kom fram till högalven, som fortfarande inte tagit sig upp på benen, släppte generalen sin lans som föll till marken och bromsade sin häst vid hans sida. Hennes hand sträckte ut sig för att hjälpa honom upp från marken. Echuir Náronoro sträckte ut sin hand och grep generalens men verkade dra henne närmare, nästan som om han försökte dra generalen av hästen. Ord såg ut att viskas och så ryckte General Katarina till och rätade på sig i sadeln med ett bistert uttryck. När hästen satts i rörelse igen reste sig den högalviska konungen upp och nu var det hans röst som klingade över platsen:

“Seger till den mänskliga generalen! Vi får gratulera och tacka för er uppvisning av Eldariaalliansens styrka.”

Rösten var kall och stel utan känsla och de alviska i publiken klappade händerna, men blickarna som mötte Echuir Náronoro när han tog sig ut från platsen utan hjälp av sina egna var som isen själv.

General Katarina syntes på andra sidan glida av sin häst och snabbt tas om hand av de läkekunniga som väntat på henne. Det verkade vara armen och inte huvudet de oroade sig mest över.

Så reste sig Hans överhet Gilbert II Gyllenhöök upp igen och sade lite mer lättsamt:

“Låt nästa duell ta plats, Hans kungliga höghet Ambaron Yinvaris med förkämpe General Haldir och Hertiginnan Amphelisia Rosenspira med förkämpe Hertig Florent de Courtet de Corteney.”

Att den här duellen roade Hans överhet mer var tydligt. Hertig Florent de Courtet de Corteney klev fram med rustning och svärd och bugade sig inför Hertiginnan Amphelisia. Hertigen bar inte sina egna färger för den här duellen utan var klädd i Hertigdömet Tärnas färger och klev ut för att möta Hans kungliga höghet Ambarons förkämpe General Haldir.

General Haldir bar samma röda hår som konungen och ett ansikte stelare och kyligare än sin kungs, om det ens var möjligt.

De två svärden mötte varandra i en hälsning och striden tog sin början.

General Haldir var skicklig, han undvek hertigens slag som om det vore en enkel dans och visade på alvernas långa erfarenhet.

Hertigen fick arbeta hårt för att inte stå på ändan vid flera tillfällen men hertigen lyckades få in några egna slag på General Haldir som efter några vändor ändå till slut fick in en redig smäll på Hertig Florent de Courtet de Corteney som tvingades ge sig.

Det applåderades och General Haldir hjälpte hertigen upp på fötter och de skakade hand.

Hans kungliga höghet Ambaron Yinvaris reste sig upp igen med ett snett leende och sade:

“Vinsten går till General Haldir av Eldariaalliansen.”

Den högalviska publiken jublade och konungen fortsatte:

“Men jag måste tacka Hennes höghet Amphelisia Rosenspira för möjligheten att mötas så här. Allt är förlåtet.”

Hertiginnan Amphelisia hade rest sig och nickat inför orden men syntes sedan försvinna ner och hjälpa Hertig Florent de Courtet de Corteney till en präst för den Brände Gudomen som lydigt väntat på att bli kallad.

Medan hertigen fick hjälp upp att ta en plats vid hertiginnans sida för resten av föreställningen ropade Hans överhet ut nästa kämpar.

“Låt nästa duell ta plats, Hans kungliga höghet Ambaron Yinvaris med förkämpe General Morwen Calimehtar och Hertig Florent de Courtet de Corteney med förkämpe General Martius Drakhierta.”

En kvinnlig högrest högalv klev fram och på bröstet skimrade Calimehtars symbol, den knutna stålnäven med strålar och Calas stjärnor.

General Martius Drakhierta som fått ställa upp i Hertig Florent de Courtet de Corteneys ställe efter skadorna han åstadkommit från striden innan klev ut med långa bestämda steg och deras stål rörde varandra. Stål slog mot stål i en uppvisning av lika krafter. Att General Martius Drakhierta hade slagits mot alver sedan han lärt sig gå syntes i hans tekniker och de var lika matchade. De fick in slag på varandra men ingen vek. Striden fortsatte i högre takt och de tvås ögon brann av lusten att vinna, men så klev General Morwen Calimehtar snett och General Martius Drakhierta tog chansen och fick in ett slag över hennes axel som gjorde att hon föll på knä. Tystheten lade sig över platsen och General Morwen Calimehtar sänkte huvudet i kapitulation. Jublet höjde sig över området och General Martius hjälpte generalen upp som sedan tog sig bort till sina egna som stöttade henne sista biten. Att hon tagit ett rejält slag var det ingen som tvekade på.

Hans kungliga höghet Ambarons röst ekade:

“Vi i Eldariaalliansen gratulerar General Martius Drakhierta som än så länge är kraft i leden.”

Publiken mötte orden med jubel men den alviska konungen syntes förbli stilla på sin tron med blicken på General Martius som om han gjort honom ytterligare en orätt.

Hans överhet Gilbert II Gyllenhöök reste sig upp och sade:

“Låt oss avrunda den här festligheten med en sista duell. Friherre Janos Falkenstråle, Riddare av Sol och Måne, och Friherre Francois de Sancy de Septimanie, låt det som fallit orätt i era hjärtan slätas ut!” ropade Hans överhet.

Under tiden kunde man se Friherre Janos Falkenstråle, Riddare av Sol och Måne, och Friherre Francois de Sancy de Septimanie stå nere vid öppningen till arenan. I mitten av dem stod Baronessan Elizabeth Rosengaard och verkade ge dem båda sin åsikt. Exakt vad de sade till männen var det ingen som riktigt hörde men General Katarina som nu var tydligt omplåstrad runt armen klappade Riddar Janos på axeln och hjälpte Baronessan Elizabeth Rosengaard till sin plats där generalen sedan blev stående, osäkert om hon var där för att hjälpa baronessan eller om hon var där för att beskydda slagskämparna mot baronessans vrede.

De två lät sina lansar mötas i en hälsning innan striden drog igång.

Friherre Francois de Sancy de Septimanie hade varit med i kriget och i sin sista vända förlorat benet, vilket gjorde att han idag hade ett silverben på vänster sida men det verkade inte påverka hans förmåga att rida nämnvärt. De två männen mötte varandra i god rytm, stämningen var allvarsam men inte lika blodssugen som den mellan alverna och människorna varit. Att Riddar Janos började sin karriär i rytteriet syntes på hans taktiker men hördes också utifrån de hejarop som kom från Kompaniet Gryningen. Första rundan var jämn och de två slog emot varandra utan större utdelning. I runda två ökade Riddar Janos takten och hästen störtade fram över arenan i en skrämmande hastighet, men så hände något som inte fick hända. Hästen trampade snett och i den höga hastigheten blev det svårt för den att parera ett fall. Friherre Francois de Sancy de Septimanie såg hur olyckan var framme och tryckte på sin egen häst och kom i sista sekund ikapp. Francois och Janos utförde ett mindre mirakel tillsammans när de lyckades stoppa och stötta upp hästen som med stöd av Francois egen fick tillbaka balansen och de två männen andades ut och skrattade till åt varandra. Janos klappade till Francois på ryggen, tackade för hjälpen och bytte ut hästen som verkade halt.

När Janos var åter på hästryggen blåste de av för ytterligare ett nytt försök. De två rutinerade ryttarna visade på sina stora kunskaper och återigen var striden jämn. De undvek varandras lansar och hästarna dundrade fram över marken så att den skakade.

Men så skrämdes plötsligt Francois häst av något. Den tog ett stort hopp åt sidan och trasslade in sig i repet som använts för att dela arenan på två. Publiken höll andan medan Francois gjorde allt han kunde för att få stopp på den skrämda hästen.

Janos styrde om sin egen och manade den framåt. Han kastade sig av i farten och med hjälp av sin dolk skar han hästen fri. Francois valde att kasta sig av den skrämda hästen som skyndade ut ur arenan. Han föll med en duns ganska ovärdigt på marken och grimaserade illa inför slaget. Janos klev fram och sträckte sin hand till Francois och hjälpte honom upp. De blev stilla och tittade på varandra och sedan utbrast de i skratt.

Janos klappade Francois lätt på ryggen och tillsammans med Janos häst promenerade de sida vid sida närmare Hans överhets balkong.

“Vi tänker utropa det lika!” ropade Janos till Hans överhet som lätt skrattade med och nickade.

“Sista duellen för idag har beslutats vara lika!” utropade Hans överhets utropare som verkade bli mer och mer hes och publiken jublade.

Janos drog med sig den blåslagna Francois till gruppen av soldater och de hälsade på varandra och General Katarina log lite ursäktande mot Baronessan Elizabeth Rosengaard.

“De… verkar ha blivit vänner,” hördes hon säga innan hon skyndade sig att göra sina riddare sällskap.

Dagen avslutades med fest på gator och torg i hela Spirmark och det finare folket drog sig in mot slottet för en kvällsmiddag med umgänge. Men Riddar Janos Falkenstråle av Sol och Måne och Friherre Francois de Sancy de Septimanie syntes inte till mer den kvällen då de verkade ha dragit sig genom Spirmarks krogar tillsammans med Kompaniet Gryningen.