- Vår konung har bett oss att släppa det. Han har talat med Eldariaalliansen och de ska inte ha haft något med det att göra. Vi får tro på det. 

De tittade på varandra som om de ville säga att de inte trodde på det, men det skulle vara att ifrågasätta Dynastarias högmonark och därför förblev rummet tyst. 

Katarina försökte lugna sig med att hennes kollega general Martius Drakhierta baron av Grimfeldt hade blivit förärad den stora uppgiften att resa till Gripmark och ansvara för lag, säkerhet och ordning i Dynastarias namn. Han var försvararen av den instabila freden och inte hon. Hon som på en kväll nästan hade förstört den. Det var i alla fall betryggande. 

—-----------------

På samma kväll. i en helt annan del av världen, vankade någon annan fram och tillbaka i sin kammare. 

- Jag förstår inte hur de tänker? Hur ska vi kunna bevara en fred med dessa varelser? De skövlar, bränner och visar ingen respekt över huvud taget för naturen runt omkring dem, och nu är vår heliga mark deras? Hur länge ska vi låta den här alliansen fortgå? Något stämmer inte! Hon vet lika mycket som vi hur viktig skogen är! 

Den äldre skogsalven tittade med upprörda ögon på sin frände som bara uppgivet kunde skaka på sitt huvud 

- Vi måste lita på henne, hon vet nog mer än vi… för nu. 

De två tystnade och vände sina blickar ut över skogens trädtoppar, för nu fick de lita till mancanturans visdom. Just nu var freden här, men om människorna på något sätt vanhedrande det heliga med Dimskogen skulle de behöva agera. Även om hon var deras ledare så var de Calas röst. 

De nickade i samförstånd, bäst att skicka några för att överse människornas framfart så att de kunde agera innan det var för sent. 

—--------------

I Noldor var det hög aktivitet. Högalvernas konung, Ambaron Yinvaris, hade valt ut flera av sina mest betrodda för en delegation till Gripmark. Som ledare för den politiska freden, den som skulle vara konung Ambarons röst, skickade han diplomaten Nóla Le Istya. Hennes uppdrag skulle fortsatt vara att bevara freden och stor tilltro hade satts till den framgångsrika högalven. När det kom till att välja det kungliga svärdet var det inte lika lätt. I det högalviska riket fanns det rader av generaler som ville bevisa sig för konungen. Men en sen kväll när diskussionerna aldrig verkade nå ett beslut hade dörren till tronsalen öppnats och den tidigare drottningen, Mirë Inawarin, hade klivit in. Tystnaden som spridit sig i rummet hade varit öronbedövande, enligt vittnena. Den äldre drottningen, som inte lämnat Calas tempel sedan konung Ambarons kröning, hade bara yttrat två ord och ett namn: “Du väljer Kivian Inwarin”. Sedan hade hon återvänt till sitt tempel, graciöst och tyst som om hon aldrig varit där. 

Makten i blodet hade visat sig tydligt den dagen. Högalverna ser till sitt blod och den äldre högalviska kvinnan tänkte inte låta sitt brorsbarn förlora rätten till den ära som skulle komma med delegationen. Eller var det ett test från hennes sida? Vad som egentligen försiggick i den äldre högalvens sinne var det nog ingen som visste. Många var nöjda med den tidigare drottningens beslut och de som inte var det skulle inte våga ifrågasätta det. Makten som familjen satt på var dödlig att korsa. 

Med rösten och svärdet valda, började arbetet med att samla deras följe och det blev fart i Noldors slott. 

—---------------

I Helgasten några dagar senare hade ärkeprelaten, Temperantia Hind, kallat till ett möte. Hon hade öppnat upp dörrarna till det Vita Palatset trots att det inte var någon stor ceremoni eller liknande och för ovanligheten var alla prästvigda inbjudna. De som var där vittnade om hur magiker från Eldtornet och Mörkertornet stått vid entrérna och kontrollerat alla som passerade. Tydligen letade de efter den förbjudna magin eller tecken på demonisk påverkan. Någon sade sig ha sett en reaktion på en av prästerna från Vismark och denne ska under motstånd ha dragits åt sidan. Vad som sedan hänt prästen är det ingen som vet. 

Själva mötet skulle ha varit höljt i hemlighet men ryktena spreds fort. Tydligen ville Helgasten skicka representanter till Gripmark för att undersöka dimman och att frälsa de förlorade själarna som bor där. De diskuterade också en artefakt som ska ha försvunnit från en magikerutpost i händerna på någon tjuv. En artefakt som kom från dimman. Kunde den trots sitt utseende faktiskt vara helig? Eller borde den förstöras? Åsikterna var skilda och ärkeprelaten, som tryckte på att det var viktigt att hålla freden efter högmonarkens önskan, påminde dock också sina kollegor att de inte helt enkelt var en del av Dynastaria, utan en del av något större. De var talare för den sjäsliga härskarordningen och den lydde inte under någon högmonark, den lystrade bara till gudomarna. 

—----------------------

Sedan ryktena om högmonarkens förlorade expedition hade spridit sig som en löpeld över den kända världen hade ett surr bland alkemister uppstått. Det var tydligt efter den information som läckt ut från magikermötet att Gripmarks skog var fylld av nya alkemiska ingredienser. Ingredienser som ännu inte kunnat forskas på. Möjligheterna var oändliga och det var något som adelsfamiljen Caelith från Vismark verkade ha snappat upp. Caelith är kända för att, med sin stora alkemiska kunskap, skapa oemotståndliga parfymer. Det skulle inte förvåna någon om den unga Emyr Caelith skulle bli sedd på ett värdshus på vägen mellan Vismark och Gripehus.. 

—--------------

Efter det ovanliga mötet där medlemmar från alla torn samlats i Hornmark på en obskyr utpost för Vattentornet hade det varit väldigt tyst bland tornen, så där oroväckande tyst. Men nu verkade det ändå som att magikerna varit ifärd med att bygga den artefakt som högmonark Gilbert II beställt, den artefakt som skulle hjälpa framförallt magikerna själva mot den konstiga dimman. Vattentornet, Mörkertornet och Eldens torn hade haft ovanligt mycket korrespondens mellan sig. Men sin vana trogen hade magikerna, trots påtryckningar från högmonarken. inte hållit honom så informerad som han önskat. “Forskning och artefaktbygge kräver mycket tid och resurser”, var det enda svar han och resten av världen, fått, tillsammans med en faktura på kostnad för material. . 

—--------------

I Gripehus försökte livet fortgå som vanligt. Barnhusets föreståndare, Drusilla, samlade barnen till middag, medan Pendram "Pennan" Scribbler satt i sitt hörn och skrev så att pennan glödde. Ett lugnt hamrande hördes över byn när Dov, Odd och Nils byggde på sitt stora hus, en handelsbod som blev en naturlig samlingsplats för information och skvaller.

Klockan från värdshuset Den Glada Gripen ringde och meddelade att kvällens servering hade börjat. Det var en nästan pittoresk och harmonisk scen av vardagsliv,  ett liv som snart skulle förändras.

Plötsligt ljöd larmet. Klockan, som tidigare lugnt kallat till mat, slog nu högt över byn. Pendram kom genast på fötter och hjälpte Drusilla med barnen. De andra som bodde i huset skyndade sig att stänga dörrar och fönster. Det var i sista stund, precis innan dimman svepte in över byn och lade sig som ett tungt täcke.

De som levt länge på platsen tände ljus, och snart hördes deras sånger eka genom väggarna. De visste hur man skulle hålla sig lugn. För dem som mötte den olycksbådande dimman för första gången blev Glada Gripens eld och värdshusägarens fasta, men lugna, hand en trygghet. Alla väntade de på ett och samma ljud. Och några timmar senare hördes det, de tre klockringningarna i följd, som meddelade att dimman äntligen lättat. 

Men bara några minuter senare genljöd ett rop genom skymningen, “Saga!, Saga var är du! saga?!” Ropet ekade i timmar innan det tillslut tystnade.

Här i Gripehus levde man alltid med känslan av att dimman vakade över en, redo att sluka den den behövde. Dimman var nästan som en gudom i sig, och i smyg fanns det de som offrade till den. Om det hjälpte var det ingen som visste. Men vem skulle inte vara beredd att göra vad som helst för att rädda sitt barn, sin älskade, sin familj eller vän?

Men det är inte bara dimman i sig som förde med sig fara. Just den här kvällen klev Saga åter in på värdshuset, med blicken fylld av skräck och förundran 

-Jag hittade ut! sa hon.

Man kunde tro att det skulle vara en lättnad, men när ljudet av bjällror hördes utanför förstod alla. Älvorna hade räddat Saga och skulden för deras välgärning ägdes nu av någon. Och den skulden kunde vara lika farlig som dimman själv. 

I Gripehus var allt möjligt. Chansen till lycka, frihet och lugn var lika stor som risken för bottenlös sorg och förlust. Men för många var chanserna till ett gott liv bättre här än någon annanstans. Och ryktet att magikerna skulle komma med en artefakt som skulle kunna hålla dimman i kontroll var uppmuntrande för många, även om andra kände att dimman skyddade dem från världen utanför, från lagen, en familj man lämnat eller ett öde man sprungit ifrån. 

* Efter Dynastarias tillkomst

Mars 225 ED*

Säsongen var här, för adeln var det en stor och viktig del för den politiska överlevnaden. Att inte vara aktiv under säsongen och gå på de stora balerna var lika med katastrof och en politisk död.

Som alltid öppnades säsongens första bal av hertiginnan Amphelisia Rosenspira och den hölls på det stora slottet i Högsätra, Spirmark och högmonarkin Dynastarias högsäte.

Hertiginnan Amphelisia Rosenspira var ogift och i tidiga 30-årsåldern och hade sedan hon övertog sin post från sin mor varit den mäktigaste personen i det sociala samhällsskiktet. Hon var tonsättande i societeten och hennes baler var de mest extravaganta och eftertraktade och satte stämningen för den kommande säsongen.
Denna gång var inte annorlunda. Hon hade inte sparat på något och Högsätra var en gnistrande juvel i den vårsol som börjat skina över riket.

Balsalen var smyckad i flera nyanser av blått och hertiginnan själv klädd i en utsökt mörkt blå sidenklänning av det finaste sidenet från Tusen öarnas handelsfederation.

När Isabella Rosentrift, baronessa av Näktargård

frågat hertiginnan om hennes färgval hade svaret varit “Blått symboliserar förtroende, harmoni och stabilitet. Det min kära är precis vad vi alla ska symbolisera för vårt folk och för våra nya vänner i denna fantastiska allians” och med det hade hertiginnan gjort det tydligt för socialitetens högdjur precis vilken position hennes hertigdöme tog i freden och vad hon förväntades sig att andra gjorde. I alla fall när det kom till modet. Vad hon egentligen tyckte var svårtolkat men det var tydligt att hon själv tänkte bära blått i år.

Redan dagen efter hade riddare Ivar och fader Titus tvingat sig in hos Lindormens Handelsbod och arresterat handelsmannen Gerald “Sumpen” Mareld, misstänkt för att vara den drivande ledaren för Samfundet i byn. Fader Titus hade upprört talat om att Samfundets inverkan på området hindrade gudomarnas verk och att Gerald även var misstänkt för att ha brutit mot de heliga lagarna och skulle fängslas i väntan på att dömas av den Lytte Gudomens prästerskap. Under några dagar var det allt utom harmoniskt i byn. Lindormens handelsbod försökte desperat bevisa för riddare Ivar och fader Titus att de bara var en enkel handelsbod och tillslut lyckades de i alla fall övertyga truppen om att de inte hade något med Samfundet att göra. Gerald däremot transporterades ut ur Gripehus och ryktas nu vänta på avrättning.

Många blev nervösa av nyheten, alla visste att Sumpen mycket riktigt varit spindeln i nätet för den lukrativa smuggling som i åratal gett goda sidoinkomster till byn. Nu var invånarna rädda att mycket av informationen han hade skulle försvinna och till stor del hade man rätt. Sumpen hade alltid varit hemlighetsfull och ingen visste var hans gömmor var.

Med riddar Ivar var det inte heller lätt att försöka hitta dem, för han dundrade fram med en orättvisa och oförstånd som om hela byn bestod av skurkar och banditer. Det gick inte hem hos byborna. Missnöjdhet började pyra, men kanske var det som prästinnan syster Sia förutsagt, att den Sovande Gudomen skulle hjälpa dem, för en dag kom Hjortkronas, kungahuset i Hornmarks, budbärare med nya soldater till byn. Klockans klang ekade mellan husets knutar och en tydlig röst ropade ut “Riddar Ivar Vinterson Eckhart har fått nytt uppdrag och med detta meddelande vill vi informera Gripehus medborgare att drottning Aurelia Hjortkrona har donerat 50.000 aster till värdshuset inför den kommande ökningen av besökare. Hennes majestät vill också informera om att hon ämnar sända greve Maximilian Drakhierta med följe att representera henne och stötta byn i de kommande förändringarna. Var inte oroliga, vi är bröder och systrar, vi kommer hjälpa varandra in i denna nya tid av fred!” Med de orden försvann riddare Ivan och hans följe tillsammans med Hornmarks budbärare och lugnet lade sig en stund. 

Vad denna greve Maximilian skulle göra visste ingen, men han kunde ju inte vara värre än riddare Ivan? Enligt ryktena var greve Maximilian en krigshjälte som älskades av sitt folk i det grevskap som i generationer hållit stånd mot alverna i Ungula passet. Grevskapet Drakenfall var strategiskt och politiskt starkt, men en oro gnagde, kunde det här betyda att Gripmark skulle bli en del av Hornmark? Var det vad folket i byn verkligen ville? 

Men det var inte det sista märkliga besöket den månaden för just innan månadsskiftet möttes de förbluffade byborna plötsligt av en teatertrupp i byn, följda av Dynastarias egna soldater och budbärare.  Den kvällen bjöds hela byn på en teaterföreställning om hjälten Baron Martius Drakhierta, Kungdräparen, och översteprästinnan Rivernia Rosengaard, den Skrattade gudomens starkaste röst. En föreställning som visade byborna hur slaget vid Cervus fästning år 220 hade gått till, hur baron Martius hade dräpt en högalviska konungen med lätthet, hur översteprästinnan Rivernia Rosengaard hade kallat ner självaste aspekten av den Skrattade Gudomen i fortet och hur de tillsammans segrat över alverna. Pjäsen avslutades med att proklamera de två som “Skaparna av fred och symboler för harmoni och styrka”. Till teaterföreställningen hade det serverats godsaker, dyrbar dricka och en festmåltid. Byborna i Gripehus kände sig mycket förvirrade när kvällen var slut och festligheterna över, men på morgonen dagen efter klarnade det något. En budbärare, denna gång från Dynastarias högmonark Gilbert II Gyllenhöök, hade ställt sig upp och talat. “Ärade folk av Gripehus, som föreställningen visade er igår är Dynastaria fyllt av hjältar, hjältar som kommer att besöka er och vägleda er in i en ny tid. Baron Martius Drakhierta, dynastarisk general och allas landshjälte kommer att skickas till Gripmark. Han har belönats med uppgiften att vägleda er framåt genom att föra högmonarken och Dynastarias lag i denna by. Storkonung Gilbert II Gyllenhöök önskar er all lycka och vet att ni kommer stärka Dynastarias framtid!” sedan hade truppen avlägsnat sig och för Gripehus rullade dagarna vidare som vanligt i väntan på dessa utsända från högmonarkens och hornmarks kungahus. Kunde de vara det som byn behövde och skulle de välkomnas av alla? Det var tydligt att detta bara var början på den politiska flodvåg som skulle drabba byn. Men den stora frågan var, vad skulle hända med Gerald “Sumpen” Marled och fanns det någon som kunde hitta Sumpens smugglargömmor eller kunde ta över hans kontakter? Som tur var verkade allt åtminstone flyta på som vanligt inne på Lindormens handelshus, där Eidun med trygg hand hade tagit över. 

—--------------

Vårsolens strålar som föll över de saltstänkta sandstränderna i Triftmark fann en helt annan natur än i Gripehus mossbeklädda kullar. På Triftehus mur i stod konung Claude Triftborg och tittade efter klungan som rörde sig bort från hans trygga mark. Det kändes nästan svårare att se sitt folk ge sig av nu i fredstid än det hade känts under kriget. Rosentrift var hans kusiner, hans moster, den tidigare regenten Regine Rosentrift, var deras mor och nu hade stora delar av familjen givit sig av mot Gripmark. Det borde inte vara någon fara, det var fred nu och alverna verkade lika benägna att hålla freden som de själva var. Rosentrift var starka. De hade många skickliga magiker och rutinerade personer i sin skara men…de var ändå hans familj. Oron fick hjärtat att värka, men han vände blicken upp mot himmelen och log svagt, snart var det dags för en ny prövning. Hans tid på tronen var snart över och folket i Triftmark önskade att se just en av dessa kusiner, Eleanor Rosentrift, grevinna av Honungskällan, eller möjligen något av hennes syskon, på tronen. Var det en dålig idé? Verkligen inte, Rosentrift hade många goda egenskaper och de hade hållit tronen förut, flera gånger. Framtiden såg ljus ut… så länge freden förblev. 

—--------------

Det var inte bara byn Gripehus som sjöd av aktivitet utan även utposten för artefaktkonstruktion, av berörda magiker enkelt kallad för “Verkstaden”.
-”Det var din konstruktion som orsakade problemet!” mästermagiker Margarete Steinauer från Mörkertornet spände ögonen i en senig magiker som nervöst flackade med blicken.
-”Det var inte mitt fel! Om Sasana och Cindra lyckats ta reda på vad dimman egentligen består av hade det aldrig hänt! Och förresten var det mönstret det var fel på! Och jag sa till Tinebrith att hon använde fel grundmaterial i mönstret!” 

Ophelius Rödhjort från Vattentornet hade en enerverande gnällig ton i sin röst som under flera år hotat att driva Tinebrith till vansinne och det var med nöd och näppe hon lyckades hålla sitt humör i schack när han dessutom kom med så befängda anklagelser. Som tur var förekom Margarete henne.
-”Nej du, Ophelius. Det där är rena undanflykter! Nu är det slut med ditt maskande och inkompetens! Vi har tidigare kunnat ha överseende med dina felaktiga beräkningar men det här misstaget har kostat tornen över 900.000 Aster! Ärkemagikerna har enats om att detta skall läggas på din skuld till tornet. Du kommer dessutom inte längre att arbeta på denna utpost utan omplaceras till saltkällorna i Vagnsmark.” Margarete Steniauer vände sin svala blick mot Tinebrith. “Du får helhetsansvar för nästa version av artefakten. Hade jag fått råda hade du fått det från början. Bara för att den där idioten har högt uppsatta släktingar… men nu är det slut med det! Jag litar på dig! Men… det finns inte utrymme för fler misstag!” 

Medan den snörvlande vattenmagikern bryskt avhystes från Verkstaden drog Tinebrith fram sina ursprungliga skisser, de som blivit ratade av Ophelius. Grunden i mönstret var bra men det krävdes mycket mer stabilitet och en konstruktion som kunde motverka fluktuationer i kraftflödena… en sak hade vattenräkan ändå haft rätt i. Om de kunnat lista ut mer exakt vad dimman var så hade det verkligen underlättat.

* Efter Dynastarias tillkomst