Hersen Lars var en lättare man att tala med, och hans fester på kvällarna spred sig i byn. De var öppna och gemytliga, och Runmarkskt mjöd och godsaker bjöds det frikostigt på – ett ljus i de mörka kvällarna. Riddar Janos styrde med sin bepansrade järnhandske, och ganska snabbt förstod de i byn som hade något kladdigare fingrar att det var bäst att se upp. Men för dem som tröttnat på tjuvar var det en lättnad att ha lite ordning till slut.

Med Janos kom även fler soldater, hårdbarkade Spirmarkare och Hornmarkare som följde sin ledare utan att blinka. Hos dem fanns det ingen mildhet eller nåd.

Utanför ett av husen gapade platsen där den beskyddande artefakten hade stått tom, och dimmans kraft hade återvänt över byn. Åter var vågorna av dimma som kunde komma in, och ljudet av klockan som ringde från värdshuset blev vardag.

Skulle det byggas något nytt, eller hade hans Överhet övergivit platsen?

För en utomstående kunde det kanske låta som en svår tid, och som att folket i byn fick lida. Men för folket i Gripehus var det inget ovanligt. De levde med dimman och föll tillbaka på gamla rutiner. Svårare var det för riddare Janos soldater, som ibland föll offer för dimman.

Älvorna syntes till mindre under vintern, men byn såg till att förse deras altare med bitar från deras egna bord eller hantverk från deras egna händer. Barnen skapade kottdjur till Mossa, och namn på de saknade viskades i natten.

Men något man talade om bakom stängda dörrar var faran. Med så många nya i byn hade antalet som gått ner och talat med älvorna ökat, och något drastiskt hade hänt där nere i skogen – något som påverkade dem som gjort avtal med Törnfader, Sorgmantel och Mossa. Alla som vuxit upp i Gripehus visste att ett avtal med en älva var dyrt och kunde kosta mer än vad det smakade, men gästernas okunskap verkade ha rubbat själva balansen, och nu var många hårt påverkade.

De som försökt lämna byn hade hastigt fått återvända, då galenskap, sorg och apati tagit över dem. Visst hördes rykten om att prästerskapet gjorde vad de kunde för att ta reda på vad som hänt, men kunde man lita på de utomstående? Kanske var det bättre att vända sig till byns egna röster – Långbrygdehusets starka röster – och prästinnan Sia kanske kunde vägleda byn framåt mot en lösning?

Dagarna löpte alltså på som vanligt. Utanför värdshuset hjälpte familjen Järvs alla barn med veden, och Malva och Mandelblom krossade sina örter och mumlade mellan varandra, och ibland för sig själva.

I skydd av skogens kant tittade något nyfiket in på byn en dag när de första snöflingorna föll. Varelsen höll ut sin hand och betraktade hur de unika små flingorna fyllde den. Ett leende, inte olikt en orms, spred sig, och de mörka ögonen gnistrade som om den betraktade något fruktansvärt underhållande.

”Så värdelösa och obetydliga”, mumlade en annan röst.

De mörka ögonen log. ”Men användbara. De skötte sig fint. Blodet samlades. Vi vann.”

Skuggan vid varelsens sida rörde sig lite och skrattade. ”Ja, vi vann.”

Så knöt den mystiska varelsen sin hand och krossade de små, unika snöflingorna i sin värme.

”Nu ska de få känna hur det är att vara döpt i eld.”

Nils, som precis släppt ner Alva på marken, ryckte till när det prasslade i skogskanten. Men han kunde inte se något. I stället ryckte han på axlarna och mumlade:

”Snart är det midvinter. Då blir allt bättre … spöken från förr … det måste vara det jag såg.”

Han vände blicken mot sin dotter, som nu lekte med Lukas, och log kort. Det skulle snart bli bättre.

Januari 226 ED - Återblick på sommarens händelser

Snön föll som ett ljust täcke över Gripehus. Byborna drog sig från att vistas alltför mycket utomhus och höll sig i sina uppvärmda hus. Värdshusets eld hölls ständigt vid liv, och rök steg ur skorstenen. Det knastrade under fötterna när man rörde sig mellan husknutarna, och ett lugn vilade över platsen.

När årstiden skiftade gjorde även stämningen det. 

De som lämnat Gripehus och sedan återvänt kunde vittna om känslan av stagnation. Man kunde komma till platsen fylld av planer och mål, men efter en tid rann energin mellan fingrarna och man blev kvar där man var, väntande på våren.

För byborna, som levt med årstidernas växlingar hela sina liv, var detta inget nytt. Vintern var en tid för återhämtning och stillhet. Inga stora förändringar eller planer gjordes, man överlevde bara. Det talades om att detta hade med älvorna att göra, att deras kraft över platsen var starkare här än i andra delar av världen och att byn låg under deras inflytande. Men om det fanns någon sanning i detta, eller om byn helt enkelt valde att tro det för att slippa bryta stillheten och tvinga sig till arbete i kylan, förblev osagt. Men i vinterns ro fanns tid för eftertanke och för att bearbeta sommarens händelser.

För Gripehus hade sommaren varit fylld av förändring och nya bekantskaper. Vid värdshusets innersta bord satt nu några bybor samlade och viskade om det som faktiskt hänt och om det som skulle komma att påverka dem framöver.

”Vi har två fogdar nu, hersen Lars Haftornsson av ätten Hallsvik och riddare Janos Falkenstråle, av Sol och Måne. Tror ni att de kan styra upp det här?”

”Lars fester är trevliga, tycker jag.”

”Ja, men riddare Janos har börjat bringa ordning. Jag har haft bättre ekonomi under hösten. Jag har inte blivit av med lika mycket som vanligt.”

”Men det är svårare att sälja nu… och tänk om vi måste börja betala skatt?”

Samtalen som fördes på värdshuset var inget ovanligt.

Under sommaren hade diskussionerna varit livliga. Adeln, med greve Maximillian Drakhierta och baronessan Elizabeth Rosengaard i spetsen, hade mött stora delar av byns befolkning, Lindormens handelsbod, med sin långa erfarenhet av handel och sina djupa rötter i byn, Långbrygdehuset, med sina präster och alkemiska intressen, Drusilla, vars hjärta klappade för bybornas trygghet och Hulda, med sina insikter i byns betydelse. Även Mandelblom och Malva hade varit där och påmint folket om att man behövde leva med dimman, inte arbeta emot den. Det hade varit hårda förhandlingar. Riddare Janos talade om sin stålhandske och sitt fasta grepp, medan hersen Lars talade om sina kontakter och sina resurser.

Ett val hade gjorts. Men frågan var om byns röst egentligen hade betytt något, eller om alla möten och diskussioner bara varit ett spel. Kunde det vara så att adeln redan från början bestämt vem som skulle bli fogde? Och skulle framtiden bli bättre… eller sämre för Gripehus?

—

På värdshuset Den Glada Gripen löpte vinterdagarna på som vanligt, bortsett från det lilla problemet att taket läckte. Något som fick de mer pragmatiska ägarna att kasta frågande blickar mot värdshusets mystiska klo. Sommaren hade nämligen lärt dem att den var mycket värdefull.

En drakklo, sade högalverna. En artefakt från kriget, sade människorna. Full av kraft, hade svart- och trollbloden menat. Och älvorna hade som vanligt menat att den borde återvända till sin helhet.Betydde det att det fanns mer av en drake?
Och hur skulle byn finansiera att laga hålet i taket?

Kanske var det inte så dumt att högadligt blod hade flyttat in. Fröken Blanche Drakhierta, som verkade ha tagit på sig att tillbringa vintern i byn, önskade ju ett torrt och varmt ställe att vistas på. Skulle hon råka slå sig ner i fel hörn av värdshuset vore det mycket dåligt för dess anseende.

Men i slutändan verkade värdshusets personal inte kunna bestämma sig, var det värt risken att flytta drakklon? Adeln hade pratat om nya tak till alla, kunde värdshustaket bli en fråga för dem och skulle de göra det gratis i så fall? 

—

Några som trotsade vinterns köld och den tryckande känslan som hängde över byn var magikerna. De pulsade mellan husen, stannade upp och förde anteckningar medan de lågmält tisslade mellan varandra. Byborna var väl medvetna om vad de höll på med, de letade plats för sin nya utpost.

Under sommaren hade områdets besökare nämligen insett att marken var alltför potent och komplex för enbart ett torn att forska på och utveckla och med mäster Cindra Månbleka vid rodret hade grunden lagts. Cindra, med sin bakgrund från Mörkertornet, var snabb att ansöka om tillstånd, och tillsammans med Cithriel Étain Ermyar av hus Ione, som även hon tillhörde Mörkertornet, kunde dokumenten snabbt sammanställas. Underskrifterna på ansökan kom från en rad olika magiker som vistats i Gripehus under sommaren, representanter för samtliga torn. Och ansökan hade återvänt med godkänd stämpel. Alltså stod det snart klart att Gripehus skulle gå till magisk historia. För första gången hade en utpost grundats med representanter från alla torn. En stor framgång för magikerna, för framtida forskning och förhoppningsvis även för Gripehus ekonomi.

Kanske skulle det falla på denna nya utpost att lösa problemet med den artefakt som byggts för att skydda byn, som sedan stulits av Dimväktarna? Skulle de ansvara för en eventuell ny artefakts säkerhet? Och betydde detta att alla kraftkristaller i skogen måste lämnas in till utposten, och att försök till försäljning måste upphöra?

Det var inte bara magin som skrev historia. Den alkemiska forskningen var betydande, och Vismarks akademi väntade otåligt på en kontakt att skriva avtal med. Alkemiska fyndigheter var en guldgruva, drycker som producerats i Gripehus av dess resurser var betydligt mer potenta, och många alkemister vittnade om att endast fantasin satte gränser för vad som kunde skapas.

Under sommaren hade ett skrå bildats, men ännu väntade Vismark på en representant. Frågan var vem som ägde rätten till de inkomster som de alkemiska ingredienserna och dryckerna kunde inbringa. Låg det på fogarna att beskatta skrået som bildats? Och vilka var egentligen dess medlemmar?

Fröken Clara MacRufus verkade ha varit en drivande röst bakom skrået, men gjorde hon det för byns bästa, eller för att fylla fickorna på dem hon tjänade?

Men det var inte bara alkemiska ingredienser och ljuskristaller som kom ur dimman och Gripehus jord. Äventyrare som vågat sig in vittnade om älvringar som ledde dem djupare in, och där hade de funnit de gamla ruinerna av Gripehus, samt spår efter hertigfamiljen Grip.

Djupt inne i dimman hittades även delar av ytterligare en artefakt. Likt den med Calas träd och stjärna bar den samma utseende, subtila symboler och en hexagonformad bas skvallrade om att den sannolikt hade skapats av samma hand. Många var övertygade om att fler sådana artefakter fanns där ute.

De som tagit sig ner i dimman under sommaren vittnade också om att Ande, den farliga demonmagikern, hade lämnat sina spår där. Marken visade på vissa platser tecken på korruption, och några menade att detta kanske också påverkat älvorna. Andra hävdade att korruption och demoner inte påverkade älvor alls, att de snarare samlevde, och att älvor i sin natur alltid varit farliga. I stället växte en annan fråga fram, varför var Ande i dimman? Hade demonmagikern gömt något där inne, eller använde han dimman som gömställe just för att den tidigare varit omöjlig att färdas i? Och förblev Ande opåverkad av dimman, eller hade dimman även tagit hen?

Något som kunde ha samband med Andes närvaro var de svartblod som dragit genom byn om kvällarna och tvingat till sig blod, frivilligt eller ofrivilligt, från byns besökare. Det ryktades att blodet därefter levererats ut i dimman. Och vem där ute, om inte Ande, skulle vara intresserad av sådant?

Men det var inte det enda blod som samlades in.

Jordmagikern mäster Rufus Rosentrift hade bedrivit forskning där frivilliga lämnade blod för att undersöka arvslinjer kopplade till Gripehus, efter att vasalleder med blodssigill hittats i dimman. Hans studier visade att flera nu levande ätter bar släktskap med gamla baronier, grevskap och hertigdömen.

Nu kvarstod den avgörande frågan, Om en ättling till Gripehus gamla hertiglinje fortfarande levde på plats, föll då inte rätten att styra och leda Gripehus på henne?

Men inget var självklart. Gällde en vasalled som svurits för flera hundra år sedan fortfarande? Gällde arvet ännu? Eller var det bättre att börja om och låta nytt adligt blod forma regionens framtid?

—

Något det fortfarande talades om på värdshuset under de kalla månaderna var återuppstigningen.

Bara strax efter att minnesstunden för den tappra gesällen Lilja Gyllenhöök hållits,  hon som mist livet efter alltför lång tid i dimman, inträffade något som chockade hela den kända världen.

Hon återuppstod.

Ur dimman klev Lilja Gyllenhöök, livs levande och djupt förvirrad.

Med hjälp av byns mest dimbevandrade vänner, Malva och Mandelblom, fördes Lilja tillbaka in i byn. Och när de som känt henne såg henne igen rådde ingen tvekan, det var Lilja. Men den unga kvinnan var omtöcknad och verkade ha förlorat all känsla för tid.

Hon återfördes till sin närmaste familj, baronessan Aquilia Gyllenhöök, och togs om hand medan hennes minnen långsamt klarnade. Endast några få dagar stannade hon i Gripehus, men byborna minns henne ännu med värme. Hon var en inspirerande frisk fläkt som många sökte sig till, och de som varit på värdshuset när hon slagit sig ner för en kopp cider minns fortfarande hennes ord,

”Världen är inte deras eller min, den är vår. Tillsammans har vi makten att förändra den, och på oss lystrar Gudomarna.”

Ord som höll värmen extra stark i husen när vintern kom med mörker och kyla, "På oss lystrar Gudomarna."

Kort efter sin uppstigelse fördes Lilja bort från Gripehus. Hennes nuvarande vistelseort hålls hemlig, men Helgasten har utropat henne till helgon efter att ha undersökt henne och förkunnat att den Sovande Gudomen lagt sin hand över henne.

Många viskar om Astaria, att Astaria återfötts för att leda sitt folk genom kommande prövningar. Vad som är sant kan ingen verifiera, och ingen har sett Lilja sedan hon lämnade Gripehus.

Men det var inte bara bland människorna som mirakel skedde. Calas visioner, som länge varit dunkla och svaga, återkom plötsligt med ny styrka. Skogsalvsprästinnan Miriel och den högalviske prästen Fingal sägs för första gången på mycket länge ha hört Calas röst viska i deras öron. Kunde detta ha samband med att dimman öppnats?
Eller fanns det en koppling mellan den Sovande Gudomens avtagande kraft och Calas tilltagande? Och kunde mirakel från två religioner på samma plats hota den nyprövade freden?

—

Sent en kväll, när midvinter närmade sig, hade en grupp vandrare slagit sig ner vid ett bord de fick dela med byns något pratgladare invånare, Malva och Mandelblom.

”Dimväktarna anföll byn,” sade Mandelblom lågt. ”Det måste betyda att de inte minns något av sig själva längre.”

Malva suckade sorgset.
”Men Varg är ju så god egentligen… allt kan väl inte vara förlorat?”

Hon pratade betydligt högre än sin syster och de resande såg på varandra och nickade försiktigt.

”Vad hände i somras? Vi hörde att byn anfölls flera gånger.” frågade en av dem.

De två kvinnorna nickade tungt.

”Väldigt sorgligt egentligen,” sade Malva. ”Många av dem där ute är vänner till byn. Kusiner, bröder, syskon, till och med älskade till andra här inne. Men är man i dimman när den är som tätast för länge… då är det förbi. Då stannar man där ute och kommer inte tillbaka. De brukar inte anfalla på det sättet, men jag tror att den där artefakten som magikerna reste retade dem.”

”Eller så hade det att göra med att så många gick ner och tog saker utan att fråga,” fyllde Mandelblom i.

De hummade till i förståelse och suckade.

”Men vilka slogs de mot?” frågade en av de resande. ”Har byn ett bygarde?”

Malva skakade på huvudet.
”Nej, det var lite spännande faktiskt. Byn försvarades av… byn, så klart. Och en del av de adliga på sitt håll, den där gyllene borgen…”

”Gyllenborg,” fyllde Mandelblom i.

”Och prästinnan Rivernia, för den skrattande gudomen, slogs tappert!”

De nickade båda.
”Och mörkeralverna var alltid där och hjälpte till!” sade de i samklang.
”Men högalverna kom alltid sent,” lade de till.

”Ja, det tar väl så lång tid att klä på sig att de aldrig hinner,” sade Malva.

Sällskapet såg förvirrat på varandra. Det var nog bäst att byta samtalsämne.

”Så nu kan man inte gå ner i dimman längre?” frågade en av de resande.

Mandelblom log snett.
”Inte om du tänker komma därifrån. Men för all del, gå ner och bli dimväktare om det är ert öde.”

De resande svalde sin mat och log osäkert mot de två underliga kvinnorna. De viskade sinsemellan, hur illa kunde det vara? Det var ju bara lite dimma.

Och nästa morgon försvann gruppen ner mot dimman.

Byborna skakade på huvudet när de såg deras ryggar försvinna. Tog inte dimman dem, skulle älvorna göra det. Ända sedan sommaren hade några av älvorna blivit allt mer oberäkneliga, även för byborna som var vana vid dem. Det fanns en ton av ohämmat kaos som gjorde varje försök till avtal mer desperat och farligt.

Sorgmantel, Mossa och Törnfader hade aldrig varit enkla älvor att hantera, men nu kändes det som om det osynliga koppel som hållit dem i någon sorts ordning hade brustit. Till och med de bybor som lärt sig tala med dem drog sig nu för att möta dem oförberedda. Kostnaden var för hög.

Några som följde äventyrarnas färd med särskilt stort intresse var samfundets många ögon. Skulle de lyckas ta sig in i och ut ur dimman? Den magiska artefakten hade gjort det både lättare och säkrare att färdas där, men nu, när dimman låg tät igen, försvårades arbetet märkbart.

Med adeln och ordningen åter på plats i byn var det dags för samfundet att göra som de alltid gjorde, dra sig tillbaka till skuggorna och påminna dem som ännu hade skulder att de inte var glömda. Det kunde också vara klokt att varna de mindre försiktiga från att stjäla alltför öppet. Det kunde kosta mer än det smakade.