Konflikten i Vagnsmark

Bokstavlig och politisk störtflod

Hösten 225

Det började med en plötslig vind som drog genom sankmarkerna i Dörträsket. Den förde med sig doften av vatten, blommor och myr ut över Vagnsmarks landsbygd. Sedan kom ett dovt muller. Det rullade norrifrån, genom Hornmark och vidare ned längs Silvan. Marken skälvde, och strandkanten längs floden sprack upp och rasade ner i vattnet.

Sedan kom forsen.

Träd som stod för nära föll och drog med sig ännu mer av marken. Från Hornsjön vällde vatten, bråte och rotvältor ner genom landskapet och vidare ut i Digraträsket, som snabbt översvämmades. När störtfloden nådde Korngårda och Silvans utlopp i Dörjarevet hade det värsta ebbat ut. Men efter sig lämnade den en katastrof.

Flera öar i Dörjaträsket sjönk i vattenmassorna och försvann spårlöst. I efterhand beräknades antalet dödsoffer till 184 personer. Många av dessa var alkemister som befunnit sig i träsket för att skörda ingredienser, men eftersom flera av de öar som försvann hade små byar, omfattade offren även ett antal familjer. Några båtar som fraktade timmer och andra varor från Hornsjön sänktes också.

Ett olyckligt friherrepar, Ursula Pavel och Manfred Svinhufvud, som tagit en nöjestur på Silvan i roddbåt, kom att orsaka de största följdeffekterna då baronessan Silva Orre anklagade Jordtornet för att ha orsakat förödelsen. (Ursula var Silvas svägerska.) Jordtornet bedyrade sin oskuld, och även Vattentornet drogs in i anklagelserna.

Vintern 225/226

En formell utredning tillsattes. Slutsatsen blev att den plötsliga katastrofen förmodligen orsakats av demonmagiker, även om inkvisitionen inte kunde finna några kvarvarande spår av demonisk magi.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Så snart våren kom upptäcktes det att störtfloden hade fördjupat flödet genom Digraträsket, så att större och mer djupgående båtar nu kunde färdas upp längs floden till Hornsjön och, visade det sig, ända upp till sjön Klaren i Gripmark.

Denna upptäckt fick hertig Koerner att framföra ett formellt klagomål till kung Reginald Orre, där han hävdade att handelshusen och därigenom kungen själv låg bakom katastrofen, ett påstående som förde den politiska krisen i Vagnsmark till sin spets.Hans majestät, som har ett nära samarbete med de vagsnmarkiska handelshusen, uttryckte sin bestörtning över anklagelsen eftersom syskonen Silva, Silke och Wollmar Orre är hans kusiner. 

Våren 226

Ryktet i Vagnsmark gör nu gällande att det var anklagelsen från hertig Koerner som fick hans majestät att fatta det slutgiltiga beslutet, att överlåta det tidigare grevskapet Wagensbaum till den nybildade handelsfederationen Vagnsvedens samfund, bestående av handelshusen Patricier, Fugger och Dyner. Under stor pompa och ståt lät hans majestät samtidigt införa särskilda stadsprivilegier för den nyskapade handelsstaden Wagensbaum. Dessa privilegier innebär att inga bönder eller hantverkare inom det tidigare grevskapets område får bedriva handel direkt med varandra. All handel måste istället ske innanför stadsmurarna och inom ramen för den tull som handelsfederationen har rätt att ta ut.

Tillsammans med den eskalerande arbetslöshet som freden medfört, särskilt bland de hantverkare som tidigare tillverkat krigsvagnar, har detta närt ett pyrande missnöje och ökande konflikter i riket. Missnöjet underblåses ytterligare av frågorna kring tullar på varor som nu fraktas från Gripmark ned mot Korngårda, samt av oron för att liknande privilegier kan komma att införas i fler städer.Konung Orre föreslag om restriktioner för adelns rätt att ta ut tull längs Silvan ses av hertig Koerners anhängare som ett tydligt tecken på att denna utveckling redan är i rörelse.