Adel

Du behöver inte läsa hela adelssystemet om du inte ska spela adel eller vara medlem i ett adelsfölje. Man gör dock klokt i att läsa sammanfattningen vilken förhoppningsvis ger en bra övergripande bild.

Vi vill betona att lajvvärlden är jämställd (könsneutral) men INTE jämlik. Det är skillnad på folk och folk och vi vill att alla spelar upp de personer som spelar adel och ger dem den respekt som är bruklig. Det innebär att man visar sig underordnad mot en adelsperson, flyttar sig från bänken eller låter denne gå före i matkön etc.

Ska man spela adelsfölje behöver man skicka in sin adelssläkt till arrangörernas mejl för att sedan få en plats i adelsvärlden och en ättetavla.

Adel i Dynastaria 

Dynastaria styrs av en högmonark. Under högmonarken finns 11 riken, som alla styrs av var sitt kungahus. Varje rike är sedan indelat i 2-5 hertigdömen som i sin tur är indelade i 3-8 greveskap. I ett greveskap kan det sedan finnas flera baronier.

Högadel

Adelssystemet nedan avser endast högadeln. Lågadeln presenteras senare i texten.

Till högadeln hör de som har någon av följande titlar:

• Högmonarken (“Stor Konungen”) = Styr över högmonarkin Dynastaria
• Kung/Drottning/Regent = Styr över ett lydrike.
• Prins/Prinsessa/Tronarvinge = Barn till regenten.
• Hertig/hertiginna/hertigant = Styr över en förläning (tänk län eller landskap).
• Greve/grevinna/grevant = Styr över en del i en förläning (tänk kommun).
• Baron/baronessa/baronant = Styr en del av ett grevskap t.ex. en stad.
• Friherre/friherinna/friherrant = Högadlig person utan särskilt ansvarsområde.
• Junker/junkerinna/junkerant = Högadlig person som ännu inte myndighetsförklarats (oftast under 16 år).

Alla högadliga personer är i botten friherre/friherrinna/friherrant, Denna person behöver inte äga någon egen mark, men det förekommer att denne gör det. Övriga adelstitlar är mer att likna vid arbetstitlar och speglar vad personen ansvarar för i riket.

Det är högmonarken i Dynastaria som formellt beslutar om att tilldela någon en högadelstitel. En regent i ett lydrike måste ansöka hos högmonarken om att få dela ut högadliga titlar. När denna ansökan blir godkänd, svär personen normalt sin trohet till regenten i lydriket, men undantag kan förekomma, till exempel om det finns särskilda villkor för att ansökan ska gå igenom.

Om en annan högadlig person vill få en person adlad med en högadlig titel måste denne ansöka hos både regenten i lydriket och högmonarken. Godkännande behövs av båda.

Det råder en hel del svågerpolitik inom adeln, där en släkt kan inneha många poster.

Samma person kan inneha flera titlar. Till exempel kan en person vara hertiginna i en förläning och samtidigt vara grevinna i tre andra.

En adelsperson kan förlora sin titel. Beslutet fattas av regenten men går att överklaga till Högmonarken.

Giftermål och arv

Formellt är endast regenten och högmonarken som kan dela ut högadliga titlar. Titeln delas ut till EN person. Personens partner får dock använda titeln så länge personen lever.

Deras barn tituleras friherre/friherinna eller junker/junkerinna beroende på ålder (om barnen själva inte innehar egna titlar).

Att vara högadlig är ärftligt, till skillnad från lågadeln. Man talar därför ofta om adelssläkten.

Det förstfödda barnet ärver alla titlar och tillgångar (förutsatt att denne också svär trohet till regenten i lydriket). Övriga barn tituleras friherre/friherinna.

Ett biologiskt barn står alltid över ett adopterat barn i arvsordningen.

En erkänd oäkting ärver i regel inte om den inte adopteras först. Adoptivbarnet räknas då inte längre som barn till sina biologiska föräldrar utan blir barn till adoptanten eller adoptanterna.

En ej erkänd oäkting får i regel inte ärva.

En högadlig persons partner ärver i regel inte, även om barn saknas. Arvet kommer troligen att gå till en kusin eller annan släktmedlem som bär rätt namn.

Exempel: Om en hertiginna gifter sig med en bondpojke, tituleras bondpojken hertig efter att denne tagits upp i hertiginnans släkt. Om hertiginnan dör, ärver dennes förstfödda barn titeln. Bondpojken förlorar då sin titel som hertig. Oftast kallas dock denne för änkehertig.

Testamente

Ibland kan det finnas ett skrivet testamente som ändrar i arvsordningen eller ändrar fördelningen av titlar och tillgångar. Det är inte ovanligt att sådana testamenten bestrids av de som får mindre än de anser sig vara berättigade till.

Det är då vanligt att testamenten synas av regenten i lydriket och i sällsamma fall även av högmonarken. Båda dessa har befogenhet att ändra i testamentet i de delar där arvsordningen inte följs (förstfödda ärver).

Gåvor och förskott på arv

Gåvor och förskott på arv kan även delas ut innan någons död. Titlar eller egendom som hör till en titel måste dock först godkännas av adelspersonen som man är vasall till (adelspersonen “över en”) samt av regenten och högmonarken. Till exempel ska en person ge bort ett av sina baronier till sitt barn behöver greven där baroniet ligger under godkänna och så vidare. 

Giftermål och äktenskapskontrakt

Vid giftermål upprättas normalt alltid ett äktenskapskontrakt mellan de båda släkterna som reglerar under vilka villkor som de som ska giftas ingår äktenskap m.m.

Vid giftermål behåller båda personerna sina släktnamn (ingen ändrar namn). I äktenskapskontraktet regleras vem som gifter in sig i vems släkt och vilken titel som kommer tillfalla denna. Vid äktenskapskontraktsskrivning tillkallas en representant för den Lytte Gudomens prästerskap för att säkerställa att kontraktet är bindande och giltigt (då denna gudom har kontrakt och avtal). Denna bevittnar påskrivning av giftopersonerna (företrädare för de som ska gifta sig och som skött förhandlingen). 

Äktenskapskontrakt innehåller normalt minst:

• Parternas namn
• Giftopersonernas namn (som har skött förhandlingen)
• Vem går upp i vems släkt.
• Hemgift (definieras i lajvvärden som gåvor som släkterna kommer överens om att betala sinsemellan)
• Morgongåva (definieras i lajvvärden gåvor mellan de som gifter sig)
• Eventuell arvsfördelning (som frångår arvsordning och avtalats innan äktenskap)
• Signaturer (giftopersonerna, präst från den Lytte Gudomens prästerskap och vittnen) och eventuella sigill.

Exempel: Hertiginna Duva av hertigdömet Duveholm gifter sig med William Rosenspira, William tituleras därefter formellt som “Hertig Rosenspira av Duveholm, gift med Hertiginna Duva”.

I äktenskapskontraktet klargörs det att barnen mellan de två kommer heta Duva och ärva i Duvas arvslängd. Skulle Rosenspiras arvslängd dö ut men ett barn efter William Rosenspira lever under namnet Duva, kan den ärva och även bli berättigad att ta Rosenspiras namn. 

William förlorar inte rätten att ärva från Rosenspira men hans rätt hamnar under alla som bär namnet Rosenspira då William numer är upptagen i släkten Duva.

Exakt hur arv går till kan ofta vara svårt på grund av arvsordning, testamenten, äktenskapskontrakt samt regentens vilja. Därför tar man nästan alltid till en präst/prästinna från den Hjärtlöse Gudomens prästerskap (då denna gudom har lag och ordning) när någons bortgång är nära, när testamenten ska skrivas eller när giftermål slår knyter samman familjer, för att tydliggöra hur arvsordningen kommer se ut och få det nedtecknat i arvslängden. Det är inte ovanligt att delar av denna arvslängd begärs ut av de olika släkterna i samband med eventuella giftermål.

För högadeln är giftermål inte en kärlekshistoria utan handlar om allianser, mark, tillgångar, makt och positioner. Ditt blod, din Släkt och dess framgång kommer alltid vara viktigare än din egen lycka. I alla fall på ytan.

Ansvar och privilegium

En högadlig person är inte per automatik skattebefriad, såsom lågadeln är. Dock är skattesystemet uppbyggt på ett sådant sätt att högadeln i princip aldrig betalar skatt. Högmonarken ger ut direktiv till sina regenter som i sin tur ger ut direktiv till alla hertigar/hertiginnor hur mycket skatt de ska driva in i sina förläningar. Hertigen/hertiginnan ger i sin tur direktiv till grevarna/grevinnorna hur mycket skatt de ska driva in till hertigen/hertiginnan. Greven/grevinnan ger direktiv till baronerna/baronessorna hur mycket de ska driva in till greven/grevinnan.

Detta leder till att det i slutändan är greven/grevinnan eller baronen/baronessan som bestämmer vad en ”vanlig” person ska betala i skatt, om det då inte finns fler mellanhänder, såsom borgmästare m.m.

Detta system gör det möjligt för högadeln att i praktiken leva utan att betala skatt, då de själva tar en bit av skatten. Friherrar/friherrinnor måste betala skatt, om de inte är på god fot med den styrande, eller har någon annan som bekostar deras leverne, såsom släktingar.

En högadlig person är också ansvarig för att hålla och bekosta soldater till regentens förfogande (regenten ska i sin tur hålla soldater till högmonarkens förfogande), enligt samma modell som ovan. Adelspersoner ska också se till att dessa soldater är i gott stridbart skick även i fredstid och att de som är för gamla eller fått skador, som gör att de inte längre kan tjänstgöra som goda soldater, byts ut.

Det är regenten som bestämmer hur många soldater som varje förläning ska mönstra.

Adeln är också skyldig att bevara freden och upprätthålla lag och ordning i regionen. De ska höra klagomål och döma ut straff. Detta kan ta mycket tid och det är därför inte ovanligt att någon annan adelsperson har detta ansvar. En adelsperson har dock alltid rätt att träffa baronen/baronessan eller greven/grevinnan, samt överklaga hos hertigen/hertiginnan.

Regenten tar i regel inte emot klagomål men har makten att ändra på en dem.

Om en högadlig person står anklagad för ett brott har denne rätt att begära stridsrättegång, där den anklagade får bestämma vilken typ av vapen som ska användas och den som anklagar får bestämma tid och plats för envigen.

Högadliga personer har alltid rätt att välja en förkämpe som kan slåss i dennes ställe. Den som vinner striden får rätt i tvisten. En lågadlig person har inte rätt att begära stridsrättegång eller välja en förkämpe.

En stridsrättegång måste inte vara till döden.

Den Hjärtlöse Gudomens prästerskap (som representerar lag och ordning) kan man ta till hjälp som lagkunnig, men det är inte dem som dömer. Den Lyttes Gudom däremot har ett tempel i Helgasten som kan pröva rättsfall inför den yttersta rättvisan (kan liknas vid högsta domstolen).

Släkten

För högadeln är släkten och släktnamnet allt. Det är kvittot på din framgång och smutsas det ner kan det bli stora konsekvenser. I regel så har föräldrar försörjningsskyldighet för sina ogifta barn. Om den förälder som innehar titeln dör så övergår försörjningsansvaret till det barn som ärver titel. Denne måste då även försörja eventuell änka/änkling samt syskon. 
Överhuvudet i en högadelssläkt har rätten att skriva ur släktmedlemmar ur släktnamnet om denna gjort något som svärtar namnet. Detta är dock inte gjort i en handvändning och det finns många chanser att överklaga. Att skriva ur någon ur släkten kräver tre godkännanden, av regenten i lydriket, av högmonarken och av kardinalen i den Hjärtlöse Gudomens prästerskap. Att bli utskriven ur en släkten är det värsta som kan drabba en adelsperson. De förlorar sitt uppehälle, boende, kontakter och arvsrätt. Det är i praktiken bättre att bli landsförvisad än att bli utskriven ur släkten.

Hov

I regel så har regenter och personer på hertig-nivå ett hov men kan förekomma även på lägre nivå. Det består av en inre krets av högadel eller andra inflytelserika personer. Personer som står adelspersonen närmast och som alltid finns på plats vid festligheter och högtider. Samtliga lojala vänner, på ytan. 
I ett hov återfinns i regel personer med följande titlar:

Hovmarsalk/Hovmästarinna = Ansvarig för hovets organisation, planering och ceremonier. Styr över hushåll, bordsplacering, etikett och offentliga audienser. Övervakar och styr hovets personal, inklusive kammarherrar, hovdamer och annan tjänstefolk. Kan ansvara för hovets budget och utgifter.

Kammarherre/Kammarfru = Ansvarig för adelspersonens personliga angelägenheter och närmaste uppvaktning. Organisera och delta i adelspersonens dagliga ceremonier och sällskapsliv.
Förmedlar privata audiensförfrågningar och se till att möten och tillställningar fungerade smidigt. Övervakar hovets personal som arbetade nära adelspersonen.

Hovpräst = Ansvarig för andliga frågor och böner/offer för adelspersonen och hovets personal. Var adelspersonens personliga själasörjare och rådgivare i religiösa frågor. Representera hovet vid religiösa möten och högtider.Skattmäster = Ansvarar för rikets/förläningens ekonomi och bohållning. Ansvar att skatt drivs in.Ev.

Militär rådgivare = person med högst militär rang under adelspersonen. Ansvarar för att leda armén och flottan i krig och är ansvarig för rikets/förläningen försvar. Planerade och organiserade militära kampanjer.

Tilltal av högadliga personer:

• Högmonarken (“Stor konungen”) = Ers överhet, alt. Ers kungliga överhet.
• Kung/Drottning/Regent = Ers majestät.
• Prins/Prinsessa/Tronarvinge = Ers höghet.
• Hertig/hertiginna/hertigant = Ers höghet.
• Greve/grevinna/grevant = Greve/grevinna/grevant, alt. Ers högvälborenhet
• Baron/baronessa/baronant = Baron/baronessa/baronant, alt. Ers högvälborenhet. Kan även förekomma med tillägg framför som t.ex. stadsbaronessa eller borgsbaron.
• Friherre/friherinna/friherrant = Friherre/friherinna/friherrant.
• Junker/junkerinna/junkerant = Junker/junkerinna/junkerant.

När man tilltalar en adlig person börjar man med titel och sedan efternamn. Vidare i samtalet använder man titeln eller ”Ni” istället för ”du”. Är man inte adlig själv gör man dock klokt i att först anhålla om tillstånd att få tilltala adelspersonen. T.ex. med orden: ”Hertiginnan Rosenspira, får jag tilltala er?”

Om en högadlig person går förbi bugar/niger man, undviker ögonkontakt och tar av sig huvudbonaden om det går. Honnör gör man om man är soldat i tjänst.

Om två adelspersoner möts är det den med lägst titel som ska hälsa först. Adelspersoner brukar dock inte ta av sig sina huvudbonader. Huvudbonaderna brukar endast tas av vid hälsning under mer formella tillfällen. Det är då den med lägst titel som ska ta av sig sin. Adelsdamer är dock ofta undantagna från denna sed då deras huvudbonader ofta kan vara fastsatta i håret för att stanna kvar. De förväntas i stället endast att niga.

Lågadel

Till lågadeln hör:

• Riddare
• Väpnare (person som utbildar sig till att bli riddare, men som ännu inte har dubbats)
• Frälse

Två stora skillnader mellan hög- och lågadeln är att lågadelstiteln inte är ärftlig och att lågadeln är skattebefriad till skillnad från högadeln.

Väpnare och Riddare

Om man själv har en häst, full stridsutrustning och vapen samt lovar försvara rikets gränser kan man få titeln väpnare. Denna titel kan en baron/baronessa eller högre ge ut. Man blir då skattebefriad mot att man fortsätter att hålla sin utrustning i gott skick. Klarar man inte av det kan man bli av med sin lågadliga titel.

Vad som räknas som ”rikets gränser” kan dock vara något oklart. Det kan tolkas som hela Dynastaria, lydrikets gränser, men också som grevskapets gränser eller baronens stad.

Personen som får titeln väpnare behöver inte betala skatt till t.ex. greven. Greven behöver dock fortfarande betala lika mycket skatt till hertigen/hertiginnan, oberoende av hur många väpnare denne har i sitt grevskap. Det kan därför vara kostsamt att skattebefria någon.

En person kan endast bli dubbad till riddare av högmonarken, regenten eller den som någon av dem utsett, vilket oftast sker under stora högtider när societeten är samlad. Personen måste då uppfylla alla krav som väpnare, men ska även svära evig trohet till regenten, högmonarken och rikets försvar.

Att bli dubbad till riddare är inte bara en stor ära. Det visar även på att personen visat mod, handlingskraft och att man är en person att räkna med. Det är dock inte helt ovanligt att en ny regent utnämner några av sina vänner till riddare. Även om de aldrig visat något mod eller handlingskraft.

Titeln riddare betyder dock väldigt mycket, även om personen bara tillhör lågadeln. Då den antingen visar på att personen är handlingskraftig eller står nära regenten.

En högadlig person kan också få titeln riddare men är då fortfarande högadlig.

Man kan även bli väpnare eller riddare om man visar prov på stor tapperhet och handlingskraft i strid, även om man saknar häst, rustning eller tillräckligt med vapen. Detta kan göras möjligt genom att någon lånar ut eller skänker alla dessa ting till personen.

Frälse

En person som är väldigt inflytelserik kan bli skattebefriad. Denna person kallas då Frälse vilket betyder ”fri person”. Det kan t.ex. röra sig om en borgmästare.

Frälsetiteln kan dras tillbaka av den som fattat beslutet om att skattebefria personen.

Tilltal av lågadliga personer:

• Riddare = Riddar NN
• Väpnare = Väpnar NN
• Frälse = Herr/Fru/Frälse och befattning. T.ex. Fru borgmästare.

Slutord

Man ska ha i åtanke att det som har presenterats här ovan är hur adelssystemet är tänkt att fungera. I verkligheten genomsyras adelssystemet av svågerpolitik och politiska plotter för att kunna ge mer makt till sin släkt.

En adelsperson förväntas alltid bära upp sig själv med värdighet, för att inte sätta släkten i problem. Man för sig stolt fram i det minfällt som kan vara politiken och är försiktig med hur man uttalar sig om andra. Man låtsas vara vänner med alla men under ytan sker ett ständigt maktspel där man letar fel och brister på sin fiende för att se vart man kan hugga för att vinna.

Denna text har hämtat inspiration av Morgondagens gryning och Malcontenta.