Slaget vid Cervus fästning 220

"En månad av blod, en månad där regnet alltid föll och i slutet ett slag där kungar dog och solen sken, så var tiden vid Cervus fästning"

Plats

Carvus fästning, hertigdömet Hinds stora försvarsborg, placerad i närheten av Ungulapasset. En massiv stenbyggnad som försvarat landet i generationer och aldrig fallit.

Det var höst och området var täckt av gnistrande höstfärger. Skörden hade varit sparsam, men Spirmarks leverans av förnödenheter inför vintern hade anlänt.

Parter

Högalvernas styrka (Noldorn och Tirion)
– Kung Istyar Yinvaris, befälhavare över Högalverna
– Kronprins Ambaron Yinvaris, med en stor trupp kavalleri
– General Kivian Inawarin, ledare för det tunga infanteriet
– General Elrohir Ithillion, ansvarig för bågskyttar och logistik

Arméns styrka: tungt och kraftigt infanteri, starka ledare och god logistik

Människornas allians (Hjortkrona, Hind, Drakhierta, Enesvärd)
– Konung Wolfgang Koerner, försvarare av Hornmark, anländer till Hinds undsättning
– General Martius Drakhierta, förstärkning från Spirmark med tungt rustade försvarssoldater
– Greve Maximilian Drakhierta, greve av Drakenfall, befälhavare över lokala trupper
– Justus Eckhart, hertig av Carvus fästning, ansvarig för lokala trupper
– Helgastens utsände: Rivernia Rosengaard, översteprästinna från den skrattande gudomen

Arméns styrka: fästningen, goda förnödenheter från general Martius’ leveranser samt starkt taktiskt övertag

1. Förberedelser –Oväntat överfall, taktiskt reträtt

Greve Maximilian Drakhiertas ägor överraskades under tidig vår år 220 av en stor högalvisk här, ledd av kung Istyar Yinvaris. Tack vare sin goda insikt och snabba beslut lyckades han dra tillbaka sina soldater, evakuera folket och retirera till Carvus fästning – hertigdömet Hinds starkaste försvarspunkt. Många liv gick förlorade, men offren gav greven tid att varna fästningen och få så många som möjligt i säkerhet.

Hornmarks folk var tränade att fly upp i bergen när hotet blev för stort. Greven, som aldrig tidigare bevittnat en så mäktig armé, anlände till fästningen där han möttes av hertig Justus Eckhart. Denne hade redan skickat bud till konung Wolfgang Koerner samt Högmonarken, i hopp om att få förstärkningar i vad som såg ut att bli högalvernas sista offensiv mot Hornmark.

Kung Istyar red i täten med kronprins Ambaron vid sin sida, och förde sin armé mot Carvus fästning. De första byarna föll med minimalt motstånd – inte på grund av hans armés överlägsenhet, utan för att människorna redan hade dragit sig tillbaka. Det betydde belägring – på mänskligt territorium. Som tur var hade han sin logistikgeneral vid sin sida, och han hoppades att en lång väntan inte skulle behövas – förstärkningar kunde vara på väg.

2. Stridens inledning – en belägrings början

Den högalviska armén sågs några dagar efter greve Maximilians ankomst. De fyra ledarna – hertig Justus, kung Wolfgang, greve Maximilian och general Martius – betraktade dem från murarna. Greven hade vittnat om kung Yinvaris och kronprinsen, och deras närvaro visade att högalverna inte kommit för att förlora.

Ingen blev särskilt förvånad när armén slog läger utom räckhåll för bågarna. De tänkte svälta ut fästningen. Vad högalverna inte visste var att förråden var fyllda – nog för att försörja hela Hind över vintern.

Kronprins Ambaron och general Kivian beordrade byggandet av belägringsmaskiner, ifall kung Yinvaris skulle befalla ett anfall. Samtidigt blev logistiklinjen från Hornmark till Macanme upprepade gånger överrumplad av gömda hornmarkiska trupper, vilket orsakade stora förseningar.

3. Vändpunkten – Konung Istyar Yinvaris tröttnar

Efter en månads belägring hade människorna varken visat tecken på svaghet eller hunger. Kung Istyar tröttnade på att vänta. Trots general Elrohirs protester beordrade han en stormning. Maskinerna som byggts trots svår logistik rullades fram. Det var en regnig och grå dag i början av våren när det första alviska hornet ljöd.

Folkets moral var låg men stabil. Nyheten om att förstärkningar från Dynastaria, Spirmark, Runmark, Vagnsmark, Triftmark och Röjord var på väg spred hopp.

Nattetid hjälpte runmarkare till att evakuera icke-stridande och ersatte dem med soldater.

När hornet blåste upplevdes det nästan som en lättnad – nu skulle det avgöras.

General Martius uppmanade sina män:
"Carvus fästning faller inte. Den har aldrig fallit och kommer aldrig göra det. Vi är människans sköld, vi är Dynastarias starkaste försvarare. Vi är alvernas banemän."

Orden, tillsammans med närvaron av översteprästinnan Rivernia, höjde moralen avsevärt.

4. Kaos och blodbad – Närstrid mellan ledare

Stormningen kom, högalvernas trupper välde fram mot muren. Stegar och torn sköts fram och även om de inte var fullt så många som konungen önskat så var det tillräckligt. Högalverna valde att helt låta porten stå och såg till synes ut att rikta all trupp upp mot murarna. 

Men översteprästinna Rivernia Rosengaard anade oråd och tillsammans med en mindre skara tempelriddare från Silverordern rörde hon sig ner mot den lönngång som använts för att släppa ut civila. Men de kom knappt halvvägs innan hon stod öga mot öga med den högalviska generalen Elrohir och hans trupp smidiga soldater. Hon föll bakåt för att varna greve Maximilian, som försvarade den norra muren med en mindre trupp av lokala soldater, medan hennes egna riddare gjorde sitt bästa för att ge dem tid. 

Under tiden hade högalverna tagit sig upp på muren och det blev väldigt tydligt att de inte sparade på energin. De ämnade avsluta den här striden innan människornas förstärkningar kom.

På den östra muren försvarade hertig Justus Eckhart och när högalviska trupper vällde in över hans mur blev striden hård. Moralen föll och när kronprins Ambaron klev upp på muren var hertigens liv förlorat. Den högalviska kronprinsen färgade sitt svärd i hertigens blod och klev över den nu fallna ledaren som om han inte var annat än skräp. Moralen föll ytterligare och människorna övergav den östra muren. 

General Martius Drakhierta och konung Wolfgang Koerner av Hornmark, som hållit ett gott försvar på södra muren uppmärksammade den östra murens fall och valde att dela på sig. General Martius tog hälften av truppen och ryckte fram över stenmuren mot det fallna försvaret och lyckades trycka tillbaka högalverna. De rev ner de befästningsvärn som satts upp mot muren och säkrade tillslut ytan. 

Greve Maximilian Drakhierta nåddes av information från översteprästinna Rivernia Rosengaard, att högalver tagit sig in i fortet, och delade upp sin trupp. Tillsammans med översteprästinnan skyndade han ner i fortets trappor efter högalverna. De lyckades trycka tillbaka dem, men var nu i ett fruktansvärt underläge. Högalverna blev bara fler och fler genom lönngången och deras egna nummer minskade i alltför hög takt. Moralen började svikta och översteprästinna Rivernia drog greven åt sidan, “Ge mig ditt svärd” ropade hon över dånet av strid och greven gjorde som han blivit tillsagd. En bön lästes över hans klinga och den var åter i hans hand. Prästinnan drog sitt eget svärd och solen, som varit frånvarande under hela striden, tittade plötsligt fram. Regnet upphörde och i översteprästinnans stål speglade sig solens strålar när hon ropade “Ridens, vår försvarare, hjälp mig att skipa rättmätig vedergällning! Ge mig styrka att försvara och låt ingen klinga tappa sin skärpa. Blodet som fälls här i dag är för dig, mitt liv, min död och min röst är för dig!” Sedan stormade översteprästinnan framåt och de som var med i den striden vittnar om känslan av styrka, makt och mod som kom över dem. Men något som de också vittnar om är den väldiga krigare som från ingenstans uppenbarade sig framför lönndörren. Han slet upp högalver som om de inte vore annat än ogräs och kastade dem ut ur fortet. Täckt i fiendens blod ska han sedan ha stängt dörren från utsidan och gav människorna, ledda av greve Maximilian och översteprästinna Rivernia Rosengaard, deras seger. 

Samtidigt tappade konung Wolfgang Koerner fästet om södra muren och försvaret fallerade långsamt. General Martius Drakhierta försökte omgruppera sin trupp för att återvända till konungens sida, men försent. Högalvskungen, Istyar Yinvaris hade klivit upp för att själv ta striden med konung Wolfgang och det var tydligt vem som var skickligast. Den mänskliga konungen fick sin nådastöt i magen innan han helt enkelt ramlade över kanten och ner för muren. Men general Martius påminde sina soldater om deras uppdrag och mötte själv den högalviska konungen med sitt svärd. Det var en svår och jämn  strid, och general Martius var inte helt övertygad om att han skulle vinna, men som om Gudomarna var med honom lyckades han tillslut driva sitt svärd i den högalviska konungens kropp och gav honom samma öde som denne gett hans egen konung. Det var den sista droppen som människorna behövde för att driva högalverna på flykt ut ur fästningen och utropa en kostsam seger.

5. Efterspel – Det blev kostsamt för alla inblandade

Högalverna retirerade, lämnade sina döda och sårade bakom sig. General Kivian, som aldrig själv klättrat upp på muren, lät samla ihop överlevande. Många frågar sig vad som rörde sig i hans huvud den dagen.

Kung Istyar Yinvaris var död.

Högalvernas nederlag kom till följd av förhastade beslut och människornas attacker mot deras logistik.

På människornas sida var vinsten bitter:
– Hertig Justus Eckhart: dödad av kronprins Ambaron
– Konung Wolfgang Koerner: dödad av kung Istyar
– Översteprästinnan Rivernia Rosengaard: framkallade ett mirakel, men många tempelriddare stupade
– General Martius Drakhierta: hyllades för att ha dödat högalvernas konung
– Greve Maximilian Drakhierta: visade stor tapperhet och räddade Cervus fästning

Vintern befarades bli hård, resurserna var förbrukade – men med hopp om hjälp från grannländerna blickade man framåt.